Apatisk...

Ni får ursäkta inläggets text...jag och datorn är inte överens just nu!!! Vet inte vad jag lyckats rådda med så att texten har en "konstig markering". Trots många försök, även hjälp av gubben och ett samtal till grannen för att få "support" så lyckades jag inte få en normal text! Ser att bakgrundsfärgen bakom texten försvinner längre ner, men fattar inte vad jag gjort för att det blivit så...HATAR DATORER ;)



Min apatiska känsla, känner jag ibland, inte så ofta, men då den är påtaglig så tycker jag inte om mig själv. Jag känner mig orkeslös och osocial. Nu har jag haft en par veckor som jag känt mig mer eller mindre apatisk. Om vi tar förra veckan som exempel...På måndagen efter att yngsta sonen for iväg till skolan, tog jag bort sängkläderna från hans säng för att byta till rena lakan. Måndag kväll tvättade jag en maskin byke och hängde upp det på torkställningen. På fredagen fick jag uppmuntra mig själv med att veckoslutet är på kommande, tillika jag insåg att yngre sonen kommer hem. Då blev det brått med att bädda rent i hans säng, som varit obäddad sedan måndags morgon...Vek ihop byket från torkställningen, som minsann var torrt eftersom det hängt där 4 dygn... Och det här är bara en bråkdel av allt som blivit ogjort tack vare min orkeslöshet...

Jag antog även att det var dags för att ta en liten städrunda i huset, dammsugaren hade även den samlat damm på sig, eftersom jag inte rört den på över en vecka. Då jag gick ut med dagbarnen på eftermiddagen, gav jag en kommentar åt min man. Jag föreslog att han gärna får dammsuga medan jag är ute, IFALL han inte har något bättre att göra. Visste att jag talade till döva öron! Till min stora lättnad och glädje, kom jag in till ett dammsugat hem, min man hade överträffat alla mina förväntningar...Han kan nog om han vill :) Trots att jag mest klagar på gubben, så kan jag nog inte annat säga än att han är nog den som kan "läsa" mig utan att jag sagt något. Han vet nog minsann när det är dags att dra sitt strå till stacken, och han vet vad jag behöver...

Har inte med ett ord nämnt om min apatiska känsla för min man, men säkerligen har han märkt att vissa saker inte löpt som de brukar här hemma. Mitt negativa humör har han säkert reagerat på, för det har verkligen varit mer negativt än vad det brukar. Stackars karl...inte har han det så lätt alla gånger att leva med mig! Men han verkar orka med mitt humör eftersom han försöker få mig uppmuntrad. Först var det som sagt dammsugandet, något jag verkligen inte är bortskämd med...att min man städar. Så det var ett glädje ämne i rätt riktning! Följande steg min man tog för att göra mig glad fullgjorde allt <3 Som jag tidigare skrev, har jag tagit birollen vad gäller min äldre son. Har inte personligen haft någon kontakt med honom på nästan två veckor...Tills på lördagen <3

Min telefon ringde, den som oftast är rätt så tyst under veckosluten, Då jag tar tag i luren ser jag att det är min son som ringer. Första gången HAN ringer mig sedan han ryckte in, och nu trots att han sitter i beredskap. Jag var överlycklig då jag svarade, vilket jag klargjorde direkt åt sonen. Fick till svar att hans far hade uppmanat honom att ringa mig :) Jag "skämtade" bort den kommentaren med att säga att jag trodde att han saknade mig och därför valde ett samtal till sin mor...Till det svarade sonen: " Nå int så mycke att jag behöver ringa"... Nu har ju denna mening klingat i mina öron, och jag tolkar och analyserar, och förstås svänger jag det hela till min fördel :) Han saknar inte mig "så mycket" att han måste ringa...men om vi bortser ringandet så saknar han nog mamma en liten liten mikrobit :D :D Oavsett om killen saknar mig eller inte, så gav telefonsamtalet mig en kick, jag kände mig mer uppåt och glad efter att jag fick prata med honom.

Kan inte säga att jag helt kommit bort från min "apatiska värld" jag nu lever i, men håller väl på att gå mot rätt riktning. Idag orkade jag t.o.m dammsuga efter att jag blev ledig :) Under veckoslutet plockade jag också fram stickningen, t.o.m den har legat och dammat några veckor. Utöver det gick mitt veckoslut ut på att sova, glo på tv, sova, glo på tv och sova! Jag var bortbjuden på lördag kvällen, men valde att vara tråkig och sitta hemma istället för en trevlig tjejkväll. Kände mig helt enkelt inte för att vara social...men det kommer nya helger och då ska jag vara i toppform igen :)

Egentligen brukar väl min apatiska känsla ha med lathet att göra, men man måste skylla på någonting ;) Så som jag nu känt mig någon vecka är nog en salig blandning av lathet, trötthet och det stora avståndet mellan mig och militärsonen...Som sagt kände min man säkert det här på sig, eftersom sanningen faktiskt var att han hade bett sonen ta kontakt med mig. Och med handen på hjärtat: Jag har inte gnällt eller tyckt synd om mig själv inför min man...jag har tigit och varit tyst. Så nu återstår det att se om min energi småningom börjar ta fart, nästa veckoslut ska jag äntligen få träffa äldsta sonen, efter en paus på 4 veckor.

Det är nog bäst att jag börjar hitta energi, för inte bara det att jag får hem äldsta sonen en natt, så får jag hem yngsta sonen i hela 5 veckor :) :) :) Han har sportlov en vecka, påföljd av 4 veckor arbetspraktik. Så nu får jag igen leva ett litet normalt familjeliv som garanterat medför mera byke, mat, disk, städning och säkert några meningsskiljaktigheter under veckorna... Men det ser jag mer än gärna framemot <3