I förra inlägget skrev jag om att vi skulle hålla tummarna uppe för att jag skulle få hela familjen samlad inkommande veckoslut. Kan redan idag meddela att så blir det ju inte... :( Äldsta sonen kommer att "sitta fast" andra helgen i rad, vilket betyder att det nu gått 16 dagar sen jag såg honom sist, och det är 12 dagar kvar innan jag kommer att få träffa honom nästa gång...
Så nu blev det så som jag fasade för...1 månad utan att träffa honom. Med handen på hjärtat kan jag säga att det känns rent ut sagt för jävligt! För jag är inte van vid detta...värst av allt är att jag inte ens pratat med honom, förutom en gång på dessa 16 dagar. Visst kunde jag säkert ringa någon kväll då han har fritid, men vill inte utsätta honom för det. Antar ju att det inte är så ömsesidigt den här längtan...Han ägnar nog inte säkert så många tankar på mig, han har nog annat att fundera på ;) Sen finns det ännu det tredje alternativet, att skicka meddelanden, då behöver ju inte ungen skämmas för sin mor...han kan ju säga att det är en kompis som textar :)
Men även meddelanden har det varit rätt så glest med, mellan mig och min son. Orsaken är det att jag svalt mina egna behov och tagit ett steg åt sidan. Jag har gett rum för något som gläder mig så mycket, något jag inte varit van vid, men är så himla glad att få följa med. Jag får uppleva en far och son kontakt som aldrig funnits förut hos oss :) Äldsta sonen har alltid kommit bra överens med sin far, de gånger de argumenterat högljutt med varann under 19 års tid, går att räkna på en hand. Beror säkert på det att sonen har ärvt sin mors lugna temperament... ;) eller så inte... :D :D Trots att de kommit bra överens, är det ändå mig äldsta sonen alltid "tytt sig till". Det är mig han ringt åt, har han behövt råd eller hjälp så har han frågat mig. Fast han har haft ärende åt sin far har det många gånger gått via mig. Men nu har rollerna bytts ut...nu är jag den som får nöja mig med att vara en sidopassagerare. Antagligen gör det min längtan ännu större, men jag försöker acceptera det...jag får i alla fall vara med på ett hörn...
Far och son har haft så gott som daglig kontakt sedan sonen ryckte in. Varje kväll skickar de meddelanden, rätt så ofta skickar sonen först, så det är inte hans far som bombar på... ;) Allt de skriver har ju förstås med det militära att göra, tror att sonen gärna får lite tips och råd av sin far, tillika han vill berätta vad han gjort och lärt sig. Kan vara att det blir glesare kontakt efter att sonen börjar känna sig riktigt "varm i kläderna" i det militära. Men så länge den här kontakten håller i sig så känns det bra. Och jag har full förståelse för att sonen inte finner någon gemenskap hos mig vad gäller armé livet. Nu har far och son något gemensamt, något som jag aldrig kommer att vara delaktig med. Jag kommer endast att minnas som en hysterisk hönsmamma ;)
Men som sagt är jag med på ett hörn...alla kvällar efter att "gubbarna" textat klart, rusar jag efter mannens telefon, sätter mig ner och läser allt de skrivit. Jag läser meddelandena fler gånger om , framförallt de sonen har skrivit...herregud, det låter ju helt knäppt nu då jag skriver ner detta. Men det är ju enda kontakten jag har till min son. Som sagt kunde jag själv skicka, men tycker att ungen har fullt upp med att texta med sin far och sin flickvän. Så för mig räcker det att jag får läsa det han skickar sin far, oftast i alla fall...Förra veckan meddelade sonen att han var rätt så flunssig och krasslig...Gubben hade uppmanat honom att gå till sjukstugan, vilket sonen inte tänkte göra. DÅ tog jag nog tag i min telefon och skickade ett långt meddelande, med goda råd och förfrågan om jag skulle fixa halstabletter, nässpray m.m som hans flickvän kunde hämta åt honom...Fick nej till svar...och kan garantera att han suckade djupt då han läste mitt meddelande :) Dagen efter hade han fått ge sig, uppsökte läkare och fick en kur, så nu är han på bättringsväg... :)
Nu får jag helt enkelt vänja mig och acceptera situationen jag är i idag. Trots min vemod är jag faktiskt jätte glad över att far och son får dela det här tillsammans, ett minne som alla män bär med sig hela livet. Nu börjar jag räkna dagar, för om 12 dagar SKALL jag träffa min son! Och det vet jag att ingen kommer att kunna ändra på,eftersom det är öppna portar och alla rekryter gör sin faned, så då är utomstående välkomna in på området :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar