Rätt så långt inpå eftermiddagen hade vädret varit på den bättre sidan, inget regn och lite värme och sol, så tänkte i ett skede att denna dag är det endast jag själv som orsakar blöthet...med mina tårar... Men inte var ju denna dag alls avvikande från de senaste, regnet har nog öst ner i fler etapper och en åskskur hann vi även uppleva.
Vet att jag skrivit om samma sak fler gånger, så länge jag jobbar som dagmamma kommer jag att skriva detta säkert ännu många gånger...För idag har igen varit en negativ dag i mitt jobb, tack och lov kommer dessa dagar inte så ofta. Högst en gång i året, med god tur kan det vara två år emellan :) Det tackar jag för, eftersom mitt psyke inte skulle klara av denna känsla så ofta :( Idag var det speciellt tungt, för mina gråt attacker kom upprepade gånger. Och fortfarande kan jag inte riktigt fatta att en underbar tjej som jag har haft privilegiet att få vara dagmamma åt i 4 år, idag var hos mig sista gången, för att ta steget ut i "stora världen" och börja lekis i höst.
Den lilla tösen var endast 10 månader då hon kom till mig, idag kramade jag om en blivande 5-åring som lämnade efter sig så mycket minnen, tillika hon lämnar ett stort tomrum efter sig. Att få sköta om ett barn från 10 månaders ålder, 4 år framåt, gör ju att jag verkligen har fått spendera en massa tid med detta barn, jag har fått vara delaktiv i en stor del av barnets uppväxt. Som mamma till egna barn, kan jag ju erkänna att man under åren glömmer en hel del, hur pojkarna var då de var små, i vilken ålder de lärde sig än det ena, än det andra...Vad gäller dagbarn, så vet jag ju att de bara är till låns, och tycker väl att man borde minnas bättre varje enskilt barn. Men herre du milde, då jag för någon vecka sedan började bläddra i gamla foton, för att leta upp bilder på tösen som idag "blev stor", så fick jag en chock...
...Var hon verkligen så där liten då hon började hos mig, jag kan ju knappt minnas det. Då jag såg att några av hennes första dagvårdskompisar idag är skolbarn, blev jag ännu mer ställd över hur länge jag har haft glädjen över att ha fröken hos mig. Visst minns jag en hel del, men eftersom jag växer upp med barnen, så är det ibland ofattbart att förstå hur små de var första dagen de kom till mig. Det är egentligen först den dagen som jag måste släppa taget, det är då jag vaknar upp och börjar tänka tillbaka på åren som gått. Det är då det blir så ledsamt, för då måste jag inse att min tid med barnet är slut nu...nu kan jag inte mer vara delaktig i barnets framtid.
Kan bara igen en gång säga...tack och lov att vi bor på en liten ort!!! Det betyder att jag nu som då träffar på mina "gamla" dagbarn. Kan väl tänka mig att dagmammor som jobbar i stor städer, eventuellt aldrig ser skymten av sina forna dagbarn efter att de gått vidare. Men inte är det samma sak...att träffa dem nu som då...som att få ha dem hemma hos mig, 8 timmar per dag, 5 dagar i veckan. Men bättre än ingenting är det i alla fall att nu som då träffa ett gammalt bekant ansikte, som skiner upp och kommer fram och pratar med mig :)
Min yngre son kom hem från jobb idag då min sista och största gråtattack hade kommit. Han undrade varför jag grät? Då jag förklarade att ....... var sista dagen i dagvård idag och jag kommer att ha så himla ledsamt, så tyckte han först att jag var löjlig...vilken tonåring tycker inte att mamma är pinsam som tjuter? Då jag förklarade hur jag känner mig, och poängterade att det faktiskt känns som om jag "mister ett eget barn", då förstod han mig lite bättre. Och själv tyckte han också att det kändes konstigt att ....... inte mera skulle komma till oss. För tro det eller ej, att jobba som dagmamma så involverar man hela familjen. Min man och mina barn blir en del av dagvården för dagbarnen, och mina dagbarn blir en del av vår familj <3 Därför heter det väl familjedagvård :)
Alla avsked och avslutningar är jobbiga...alla som jobbar med barn upplever säkert vemod då barnen tar steget vidare ut i livet. Men jag tror att, de som inte jobbat som dagmamma kommer nog aldrig att kunna sätta sig i mina skor. Kontakten du får som ensam vuxen med en liten grupp barn, som du ensam har ansvar över i fler år, är nog säkerligen helt annan, än kontakten du får i ett dagis eller gruppfamiljedaghem. Där är det fråga om många skötare och många barn, så trots att man binder gemenskap så tror jag att det inte blir lika intensivt som det blir att ha barnen hemma i sitt eget hem. Nu vet jag ju inte hur det är...jag har endast jobbat hemma som dagmamma, så jag kan ha helt fel. Oberoendet hur det är, så för mig är det jobbigt i alla fall :(
Det som är så härligt med små barn, är att de är så spontana. De tar livet med ro <3 Idag morgon då tösen kom till mig och gick till lekrummet så var hennes första ord..." idag är jag sista dagen hos Hanna, efter sommaren börjar jag lekis". Då vi skulle gå ut på eftermiddagen, frågade hon vad vi skall äta imorgon och varför jag skickar hem alla hennes kläder och väskor...DÅ hamnade jag att gå i köket för att inte barnen skulle se mina tårar. Tur att de inte ser mig nu, för nu går inte mina tårar att hejdas! Idag då pappans bil kom in på gården,då han skulle söka sin dotter sista gången härifrån, grät hela himlen med mig... Regnet kom som spö i backen, tur var väl det, eftersom det höll mina andra dagbarn fokuserade, så att de inte noterade en tjutande dagmamma...
Alla jobb har sina för och nackdelar, så även mitt. Nackdelarna är få...men hjärtskärande. Visst är det värt med alla dessa tårar, med tanke på vad jag får och fått uppleva för att vara delaktiv i barnens liv. Inlägget avslutar jag med att dela med mig av texten jag fick av familjen som idag tackade för att jag skött om deras dotter <3 Tack till er <3
Hanna!
Du finns där när vi själva inte har möjlighet
Du har öppnat ditt hem o din famn för vårt barn
Du har låtit oss gå på jobb i trygghet
för vi vet att ....... är just hos dig
Du är viktig för oss
TACK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar