En glädjefull och tung dag...

Nu har jag då officiellt blivit "farmor" åt världens godaste, sötaste och älskvärda fyrbenta lilla hundvalp. Trots att jag bara fått tillbringa några timmar med detta underbara mirakel, så har hunden tagit mig med storm. Jag saknar den så, och bara väntar tills vi ska få träffas igen <3 Hoppeligen blir det om en vecka, på farsdagen, för då har sonen lovat preliminärt att han kommer till hemknutarna.

Första träffen med matte <3

Jag fick den stora äran att fara med min svärdotter och söka hem deras hund. Visst hade min son velat göra det, men tyvärr hade hund uppfödaren en affärsresa inbokad, och var tvungen att bli av med valparna under senaste vecka. Och man får ju inte ledig dag från militären så där bara, mitt i veckan, så jag anmälde mig genast frivillig att hoppa in som ersättare. Samtidigt fick jag ju kvalitetstid med svärdottern en hel dag, och hon fick umgås med mig, oberoende om hon ville det eller ej ;) En riktigt bra resa hade vi, och tryggt kom vi hem med hunden, trots att jag som chaufför höll på att tappa nerverna ett få tal gånger...

Strongline´s Okey, alias Koda <3

Jag avskyr att köra bil, i alla fall längre sträckor...att glida omkring här på vår ö går väl an, så länge det är bra före på vägarna. Nu börjar dom årstiderna som jag helst inte vill vistas så mycket bakom ratten. Det börjar bli värre och värre med åren, det här med att köra bil i mörker och halka. Det kan absolut inte ha med åldern att göra, så jag skyller på det att jag jobbar hemma och inte behöver köra så mycket bil ;) Förra torsdagen var inte ett undantag, då jag skulle iväg på en lång bilfärd...Under dagen fick jag uppleva alla negativa sidor med att köra bil, jag var slut som en trasa då jag äntligen kom tillbaka hem...

Hade tänkt att jag skulle ha åkt till Ekenäs redan på onsdag kväll, kunde ha sovit i yngsta sonens lägenhet. Men valde att fara på torsdag morgon för att få köra medan det är ljust. Visst var det ljust, men då jag kom över bron, var vägen vit och temperaturen visade på -1 grad. Jag höll i ratten så att knogarna blev vita och vågade knappt andas i kurvorna. Jag hade frågat gubben fler gånger dagarna innan ifall det fanns risk för halka denna dag...Nej, nej hade han svarat...så ni kan tänka er vem som fick sin beskärda del i mina tankar, medan jag satt och körde med hjärtat i halsgropen. Då jag var halvvägs blev det plusgrader och vägarna var torra. Skönt! Men då blev det dimma, en dimma som jag aldrig skådat förut. Såg inte många meter framför mig...mysigt...så det var ju nästan som att köra i mörker :( Kom i alla fall helskinnad fram till Ekenäs. Därifrån startade vi vår 2,5 timmes bilresa mot Heinola. Svärdottern körde, så jag fick pusta ut och ta det lugnt :)

Söta som chokladknappar...

Väl framme hos uppfödaren, efter att jag fick kliva in i rummet med 7 underbara små valpar, glömde jag allt vad bekommer bilkörning. Det var i samma ögonblick som "någon" injicerade mig med en spruta full av valp-sjuka :D Alltså på riktigt, jag skulle ha kunnat ta hem var och en av dom där små knyten. Skämtade med svärdottern, att inte märker väl någon om jag stuvar in ett par valpar i kameraväskan ;) Så söta var dom, men tror nog bestämt att vi fick med oss hem det sötaste exemplaret :) Då vi satte oss i bilen, med mig som chaufför, hade vi med oss labrador valpen "Strongline´s Okey", eller Koda (uttalas kååda) som sonen och svärdottern har valt till namn :) Det skar i mitt hjärta, att inse att vi tar hunden från hans hem och trygghet, att den hamnar inför en helt ny resa i sitt liv.

Då satt jag där bakom ratten igen, vi hade ungdomarnas bil, en bil jag aldrig kört så redan det var ovant.Efter en stund började Koda få ledsamt, den gnydde och gnydde. Jag försökte behärska mig, men trodde ni att jag klarade det...NEJ...tårarna rann åt mig med. Tillika jag var så superglad över hunden, tyckte jag så fruktansvärt synd om den. Efter en timme lugnade han ner sig och somnade, så resten av hemfärden var lugn, för hunden i alla fall...annat var det med mig. Jag skrev ju att jag tycker om att köra medan det är ljust...jo tack bara, jag tar det nästan tillbaka. I 2 timmar hade jag solen i ögonen, det hjälpte varken med solskyddet eller solglasögon. Alltså det var så ofattbart jobbigt...jag var totalt förbländad fler gånger. Fick fråga svärdottern om hon ser bilen framför, eller när vägskälet kom jag skulle svänga in i...Jävla sol, inte hade den lyst dagarna innan, än mindre dagarna efter, men just denna dag, då skulle den lysa med sin prakt! Hade jag haft ett gevär, skulle jag ha skjutit ner den!!!

Bäst att märka sitt revir genast :)

Vi kom fram till Ekenäs, jag hade sjuka ögon...och visste att jag ännu hade en timmes bilfärd hem i beckmörker :( Fick en välbehövlig andningspaus, medan jag fick vara med och uppleva Koda´s första stunder i sitt nya hem. Oj, oj, hade kunnat bli kvar där. Han var nyfiken och glad, svansen gick i ett. Maten smakade, och bestyren funkade...på alla andra ställen än på tidningspappren ;) Lycka till husse och matte, med att lära upp Koda att bli rumsren ;) Det skar i mitt hjärta då jag tackade för mig och startade min hemfärd. Glad och lycklig var jag, för att jag fick chansen att vara med denna dag. Hemresan var mörk och eländig, livrädd för älgar och hjortar som kan ploppa upp på vägen, även halkan fanns i mina tankar... Nog för att min äldsta son var den som upptog det mesta av mina tankar. Vet inte, men tror bestämt att det är en kille som har haft mycket långa och tunga dagar just nu. Tyvärr har han inte ännu fått ta del av sin hund...armén står i vägen...Visst, han var förberedd på det här, att han inte kunde vara delaktig från början, men tror det ändå slog honom hårdare än vad han väntat sig. Tack och lov, med dagens teknik, har han nog fått så mycket foton och filmklipp dagligen så att han kan "känna sig närvarande", men inte är det ju samma sak som att VARA delaktig hela tiden.

Jo jag vet, JAG ÄR SÖT <3

Men sonen har varit slug och "snål", han har sparat alla sina personliga införtjänade ledigheter under hela sin armé tid, så i tisdag kväll kommer han hem för att få vara husse på heltid, i 3 veckor! Gossen har blivit beviljad 19 dagars ledighet, så då har han nog all tid att ta tillbaka det han nu gått miste om i fem dagar. Svärdottern har fått dra det tyngsta lasset med att sköta Koda ensam de första dygnen, men tror nog bestämt att sonen kommer att få sin beskärda del med att torka kiss och bajs under sina lediga dagar :) Är så glad för mitt lilla "barnbarn", lånar honom mer än gärna så ofta jag får :) Alla moment bakom ratten denna dag var nog värda att göra, för att få hem lilla Koda <3