Lugnet börjar avta...

Nå jaa, nu har jag njutit och sugit in av allt som julen hade att erbjuda detta år :) Visst är det ju lite "jul" ännu, med alla pynt och dekorationer, men julmaten har nog fått säga tack och hej för ett tag sen. Vad bekommer julmaten, så var det inget nytt som skulle ha övervunnit det gamla konceptet... Julaftonen vräkte jag i mig av allt, det fanns inte ett botten...juldagen gick väl an, åt ännu med relativt god aptit...julannandag behövde jag inte mer skilda talldrikar för fisk och skinka och lådor...nej denna dag åt jag bara det som jag absolut tyckte var nödvändigt att få slut på, och det åt jag med nästan långa tänder! Älskar julmat, men visst känns det skönt att det nästan är ett år till nästa bjudning :)

Mat...

Mera mat...

Och ännu mera mat...

Årets julafton förde med sig vissa förväntningar, det låg en liten "oro" inom våra fyra väggar. För att säga som det är så var det nog endast min man som var "orolig" och beredd på "problem". Jag själv lade ingen energi på att fundera på detta "problem"... Jag beslöt mig för att ta det som det kommer. Och inte var ju "problemet" något katastrofalt, det var frågan om att första gången fira en julafton med "vår" lilla Koda. Eftersom killarna inte är små mera, än mindre tror på julgubben, så lade vi alla julklappar under granen redan dagen innan, så som vi gjort många år redan. Min man var som sagt lite nervös, han var osäker på hur Koda skulle hantera julklapparna för att inte tala om granen... Granen fick sig en väl förstärkt livlina, den knöts fast från toppen till taket (det lär ska ha gjorts alla år sen vi skaffa Mollie, men va visste nu jag...) Men den blev lite extra knuten detta år! Och vad gällde julklapparna så var min man nästan övertygad om att Koda skulle gå an på dem så att alla julpapper var bortrivna innan julklappsutdelningen :D

Koda <3

Men vad gör inte mitt väluppfostrade "barn-barn"? Jo han snusade inte ens på granen, och klapparna brydde han sig knappt om. Då vi började julklappsutdelningen trodde väl några i huset att Koda skulle bli ivrig som bara den...men icke sa nicke. Han la sig vid min mans fötter och där låg han och sov igenom hela julaftons kvällen :) Duktig pojke :) Katten Mollie fick väl en lite annorlunda jul, hon brukar tycka om att leka med paketsnören och tomma pafflådor, men denna jul höll hon sig på högre höjder, tack vare hennes rival som antastar hennes revir nu som då. Men nog hade hon lite lyx ändå, hon blev ju serverad fisk rakt under näsan, uppe på byrån där hon kände sig trygg <3 Bortskämd eller... Så alla var nöjda och jag fick det jag önskade, en vit jul! Det var ju min enda önskan...nästan... hade nog en till, och den blev också uppfylld, så hur snäll har inte jag varit detta år?

Min andra önskan var att mellan 24-26.12 fick inte min yngre son eller min man nämna ordet BIL!!! Min man klarade det bra, yngre sonen frågade den 26:e om det ännu denna dag var "tystnadsplikt"JO!! Han var tyst och respekterade min önskan... Alltså på riktigt, nu är jag här igen, nu har jag hamnat in i den onda cirkeln, och jag ska klara av det här en låååång tid framöver! Någon som kan rekommendera en bra psykolog? Visst har jag klarat av ett flertal mopedköp och några bilköp under åren, men då var jag yngre...nu vet jag verkligen inte om min mentala hälsa klarar av det här mera? Och som jag sagt, det har alltid gått lugnare till då det gäller den äldre sonen och hans far, men då det kommer till den yngre som ska försöka resonera med sin far så är oftast helvete löst inom 5 minuter, och jag ska försöka agera skiljedomare...Det enda jag vet är att yngsta sonen fyller 18år  om 8 månader, jo det är länge dit ännu, men innan han och min man hittat en gyllene medelväg där de kan komma överens för ens en kort sekund, så kan det ta evigheter... Så visst är det bra att de börjar i tid, det är endast jag som måste finna kraft att orka vara delaktig!

Vit och kall jul <3

Det har gått evigheter (känns det som) sen vi hade alla världens bekymmer med mopeder. Jag har redan hunnit känna lugnet, och lagt alla bekymmer bakom mig, så kanske det är dags för denna mor att vakna upp igen och inse att det finns en hel massa kvar ;) Vilken tur egentligen att jag har det här problemet att ta tag i nu, för då hinner jag inte till 100% fokusera på att min yngsta lilla kille tänker ta det stora klivet nästa år, för att fylla 18 år och bli myndig...Det känns overkligt, men det här måste jag ändå medge...det kommer att vara jobbigt för mig, men har en känsla av att det är betydligt jobbigare för min man. Därav kanske de två har mer dispyter...kanske är det min man som har svårare att inse att hans yngsta kille inte mer är liten? Vem vet...det får år 2015 återvisa... Men en väntan på att imorgon uppleva detta års sista dag, vill jag önska er alla...

ETT GOTT NYTT ÅR FRÅN DETTA HUSHÅLL <3