Nedräkning del 2...

Nämen kan man tänka sig, det har regnat idag igen...HELA DAGEN LÅNG...mysigt, sååå myyysigt!!!

Har ju som sagt nedräkning på gång till julafton, men vet ni vad...Jag räknar inte bara dagar till julen, jag har ju en ännu trevligare nedräkning på gång. Och den nedräkningen kommer till sin ända riktigt snart, för nu är det inte många dagar kvar :) Herre du milde, det är ju BARA 6 dagar kvar! Vilket betyder att det är 341 dagar sedan jag satt här med ont i magen, känslorna svallade och tårarna sprutade... Det känns som igår, men nu då jag ser siffrorna 341 så inser jag ju att det verkligen är en tid sedan, ja, nästan ett år...Ett år sedan min förstfödda klev in i de gröna kläderna och inledde sin militär tjänstgöring.

Och nu är det endast 6 dagar kvar, så får grabben gå ut genom portarna, i civila kläder :) Nästa torsdag morgon då han vaknar, är det sista gången han vaknar i "sin stuga", sista morgonen han måste göra allt enligt statens riktlinjer och principer. Sista gången han äter arméns mat (som beväring i alla fall), sista gången han måste få rutorna i rätt linje på sängöverkastet. Ja, listan kan väl göras hur lång som helst, för garanterat är det en hel massa som sonen gör sista gången de inkommande dagarna nästa vecka i armén. Jag kan ju absolut inte lägga mig in i hans sits, och veta hur det egentligen känns, eller vilka tankar som snurrar i hans huvud. Men jag kan i alla fall föreställa mig att det måste vara en otroligt befriande känsla. Tillika kanske lite "skrämmande" att återvända till ett normalt liv, efter att man i nästan ett år har levt rätt så paragraf enligt. Rutiner, och dagar som man exakt vetat hur de ser ut...En trygghet kan man väl säga, för det har alltid funnits någon som sagt och sett till hur/när/var saker ska skötas. I det civila gäller det att hålla ordning och reda på allt själv.

Arméns gröna utstyrsel

Det sägs ju att armén gör pojkar till män. I mina ögon är det nog fortfarande min lilla pojke som kommer därifrån. Om han har växt till sig, kan jag inte ta så mycket ställning till eftersom han inte bor hemma mera och jag ser honom rätt så sällan. Så i den frågan måste jag nog konfrontera svärdottern, som bor under samma tak som sonen :) Men en sak är jag säker på, att ett helt nytt bagage på ryggen har nog sonen fått, ett bagage som är fyllt med en massa nya erfarenheter och många minnesrika stunder och garanterat många nya vänskaper. Sonen som nu är båtförare, har ju även lärt sig otroligt mycket nyttigt om sjökunskap, saker han kommer att ha nytta av resten av livet.

Man kan väl aldrig säga att någon trivs i armén. Men sonen har nog haft det rätt så bra där i alla fall, tack vare att han kom till båtförar utbildningen. Han har verkligen haft många "fina" dagar jämfört med dem som hamnat att springa i skogen. Hans kompani har mest spenderat tiden i hamnen eller ute på sjön. För mig har det varit en märkbar lättnad att han spenderat sin militär tid på detta vis, jag har ju inte behövt tycka så värst synd om honom. Då jag hört hur många andra gossar haft det, så har det klumpat sig i magen, så hur illa hade jag inte haft om min egen son hamnat inför samma sak. Så vilken tur att pojken till denna hönsmamma kom till ett "bra kompani" ;) Så nu har både han och jag överlevt 341 dagar utan större problem :)

<3

Det låter positivt nu, men annat var det den 6:e januari...då mådde jag pyton. Ni som läser min blogg kanske minns hur hemskt jag upplevde denna dag. Minns ni inte, så kan ni ju läsa det här:( 6:e januari ) Trots att det känns positivt och bra nu så håller jag ändå fullständigt fast vid att det var min värsta dag som mamma. Och jag har full förståelse och sympati för de mödrar som inom kort sitter i samma sits som mig. Tyvärr är det många av mina bekantas söner som nu har nedräkning åt andra hållet...de räknar dagar tills de måste ta det tunga steget och ta sina första kliv igenom portarna för att byta sina civil kläder till statens gröna. Och trots att det känns positivt för mig och min son, så kan jag ju inte undgå att jag har ännu en kille som ska igenom det här, och jag lovar att jag kommer att gråta lika mycket den dagen, fast jag vet att det blir så mycket bättre och lättare bara någon vecka har gått...Att det kan vara känslomässigt jobbigt att vara mamma!!!

Nu är jag i alla fall på toppen humör, och är så hjärtans glad för äldsta sonens skull. Tänk, 6 dagar kvar, varefter han är en "fri man" och har ALL TID I VÄRLDEN att hälsa på sin mor och far. Du är så välkommen alla kvällar och alla veckoslut :D :D :D Detta glädjerus toppas till 100% med att imorgon morgon ringer väckarklockan tidigt för att vara en lördag morgon...för då tar jag gubben under armen, ett av paren från grannhushållet och så bänkar vi oss i en buss för att styra kosan mot Helsingfors och Svenska Teatern...Mamma Mia, here we come :)