2 december...

December månad...är nog lite orolig över hur fort tiden går, har ju redan tidigare sagt att det känns som måndag-fredag hela tiden. Nu senaste tiden tycker jag att det mera känns som månadens första-månadens sista. Jag hinner helt enkelt inte med i samma takt som datumen blir avverkade. Men nu klagar jag inte, för december är ju faktiskt bästa månaden på året :) Och nu håller jag allt hopp högt uppe att denna månad skall snigla sig fram, så att jag får njuta av min favorit högtid, JULEN <3

Vi har det rätt så tomt och tyst i huset igen. Yngsta sonens 6 veckors praktik period ligger bakom, och han är nu inne på sin andra skolvecka i Karis. Det var helt ofattbart härligt att ha killen hemma 6 veckor, jag hann bli van vid att vi var en nästan fullständig familj igen. Jag blev tydligen så van att han och hans elektronik utrustning fanns här hemma, så jag höll på att få ett lindrigt anfall senaste fredag...Sonen kom hem till veckoslutet, jag hann se honom en halv timme innan han åkte iväg till Pargas för att spendera veckoslutet hos flickvännen. Han hade åkt iväg medan jag var på shoppingrunda i matbutikerna. På kvällen då jag gick in hans rum, stelnade jag till och "ropade tyst för mig själv": VAD I HELVETE...I samma stund som jag tänkte ropa åt gubben att: "Har ungen verkligen släpat iväg med sig sin tv och dator till Pargas?", då slog det mig att han har ju allt detta i sin lya i Ekenäs :) Ålderdomstecken???

Hans praktikperiod var bättre än bra :) Kan igen en gång konstatera att sonen trivs i det praktiska livet, han njöt till 110% av att vara på "jobb". Inga problem med att stiga upp på morgnarna, glad i hågen for han iväg alla dagar. Härligt att se :) Trots att han nu lyser med sin frånvaro igen under veckorna, så tar jag det inte så hårt just nu, det är trots allt endast 3 veckor kvar så har vi honom hemma igen på jullov.

Största saknaden just nu är nog efter mitt "barnbarn", lilla Koda <3 Då vi körde yngsta sonen till Ekenäs för en vecka sedan, så var vi förstås och hälsade på de äldre ungdomarna och Koda. Alltså på riktigt, finns det något mer tacksammare än en liten ljuvlig sak som rusar emot en, pussar, slickar och svansen går i ett? Glädjen i en hund är ju så genuin, det går inte att ta miste på hur glad den är <3 Jag hann få skorna av mig innan jag var på golvnivå, och där befann jag mig hela vistelsen :) Min man sa i ett skede att det var nog säkert hans tur nu att hälsa på Koda ;) Samma kväll vi var där skulle äldsta sonen tillbaka till armén efter hans 3 veckors "pappaledighet". Så nu har svärdottern fått vara ensam försörjare igen, sonen satt fast veckoslutet, så i 2 veckor hamnar hon att dra lasset ensam. Men bra har de klarat sig, duktig svärdotter som jag har :) Och nu har sonen endast 16 dagar kvar i det militära, efter det får de var på heltid tillsammans igen...husse, matte och älskade Koda <3

Julen startade jag i förtid detta år...Till lillajul brukar julförvaringslådan öppnas, men i år slog jag på stort och plockade fram lite stjärnor en vecka innan. Det hade kommit snö, så min iver höll på att spricka, kunde inte hålla mig längre utan prydde 4 fönster med lysande stjärnor. Min man tyckte förstås att jag var galen, men han har inte ännu i denna dag förstått det här med julfeber. Han kommer högst antagligen aldrig att förstå det, än mindre dela min entusiasm vad gäller jul...Stackars gubbe, att hamna leva med mig i en månad då jag går på högvarv och bara ÄLSKAR jul och allt som tillhör denna högtid! Trots att jag var tidigt ute, var jag ändå lite sen...Kvällarna är mörka så har inte haft möjlighet att gå till skogen, så först på lillajuls dagen slapp jag iväg efter lite gröna kvistar. Släpade min mor med, eftersom jag har en konstig paranoia och absolut vägrar att vistas ensam i skogar. Visst hade jag kunnat ta min man med, men som sagt gillar han inte julen så värst mycket, så hans iver att springa i skogen är = 0...utöver det, så lider han av ryggskott, som varat i en vecka, så jag tog det säkra före det osäkra... Mamma var ett säkert kort :)

Trots att jag var sent ute, fixade jag alla kvistar och utelampor där jag ville ha dem i eftermiddagens skymning. Min man som mest tyckt synd om sig själv nu i en vecka, så drog hem fulla poäng denna eftermiddag. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka hans medgörlighet/hjälpsamhet... Jag ville ha utebelysning på ett nytt ställe vi inte haft förut, och närmaste stället att ta ström ifrån var garaget. Jag rådfrågade gubben om var/hur jag enklast drar kablarna så att de inte blir i kläm då garagedörren öppnas dagligen. Hans 15 minuters klagovisa om hur onödigt och omöjligt det skulle vara att genomföra behöver jag inte detaljera här, för alla vet vi att det bara var ett sätt för honom att komma undan. VISST, han vet att jag skulle ha fixat det, men antagligen hade han en bra dag, ville vara hjälpsam, visste att han skulle få höra efteråt, eller så var han livrädd för att tänka tanken med att kombinera hans fru med elektronik :) Medan jag var på utsidan av garagedörren och fixade med kvistar och lampor, hör jag min man på insidan...Går in och kollar, ser en individ som står som bokstaven Z, har ont och verkligen inte trivs med sin situation just då. Men eftersom jag ser att han står men skarvkablar, hammare och spik i högsta hugg, gör jag mig inte så mycket besvär över att tycka synd om hans ryggskott just då. Har han klarat av att jobba trots värken, så klarar han nog även av att fixa lite ström åt mig :) Jag blir säkerligen utan julklappar i år, då jag är så elak....

Julbelysningen fixad utomhus, julgardiner och alla sedvanliga julpynt fixade inomhus, inom några timmar...då var det dags att välkomna lilla jul :) Men något fattades, jo två viktiga saker! Mina killar! Och dem kunde jag ju inte bara fixa fram från julpyntslådan. Hade det varit möjligt, så är det klart att jag sku ha stuvat in dem dit för länge sedan... Så de lös med sin frånvaro, ena i Pargas och den andra i armén :( Men jag överlevde, otroligt nog! Första gången på 20 år som vi var utan barn, så inte skall jag klaga. Vi fick äran att bjuda min svåger på mat istället. Lilla julen kunde jag ännu se mellan fingrarna, jag hade ju faktiskt kunnat neka vår yngre (17 år 4 mån ) att inte åka till Pargas...tror ni jag skulle ha varit pop som mamma då? Eller om jag kontaktakt finska armén och krävt att min äldre borde få ledigt för att fira lillajul med sin mor... där tror jag bestämt att gränsen går när ens barn bokstavligen tar avstånd från sin mor...resten av livet... ;)

Så drastisk tänker jag inte bli, jag kan faktiskt bete mig...Men en sak är säker, mina killar skall nog komma med en mycket vettig förklaring/ursäkt innan jag ser mellan fingrarna innan de får tillstånd att lysa med sin frånvaro 24.12! De brås bägge två på sin far...de tycker att julen är "onödig" (julklappar gillar de nog båda), så jag har nog ett heltidsjobb för att försöka få mina jultraditioner att gå vidare via mina barn. Jag lovar...jag ger mig inte i första taget...det här är ett viktigt uppdrag, och förr eller senare ska väl gossarna på ett eller annat sätt börja gilla jul!