Hade någon för två månader sedan berättat hur mitt liv/min vardag ser ut idag, hade jag högst antagligen skrattat, skakat på huvudet och tagit det som ett skämt. Nu får jag bara konstatera att mycket kan hända på en kort tid, saker och ting förändras. Förändringar som sätter helt nytt perspektiv på en vardag som rullat på i samma banor i många år. En vardag som varit gråare än grå, en vardag som nästan höll på att ta kol på mig...
Min man har ju sedan FnSteels konkurs för snart 3 år sen, jobbat och varit arbetslös om vartannat. Det har vi lärt oss leva med, vi vet att det inte finns någon som helst säkerhet vad gäller hans arbetsläge. Glädjen har alltid varit lika stor då han fått/haft jobb. I alla fall för mig...Har ju skrivit förut, hur mina nerver inte riktigt klarar av att hantera min man som svansar på här hemma dag ut och dag in. Och jag har INTE ännu lärt mig leva med det, att jag och min man lever 24/7 under samma tak, jag behöver få en andningspaus mellan varven! Från mitten av December blev gubben hemma, jag själv hade ett långt jullov, det klarade vi bra...Mot slutet av Januari, var jag på bristningsgränsen, jag höll bokstavligen på att gå i väggen här hemma. Tror bestämt även min man började vara frustrerad. Det lilla vi diskuterade slutade mest med strid...Visst har vi lovat varann "I nöd och lust" för många år sen, men nöden började nog kännas mer påtaglig en lusten...
Min räddning kom, tack vare att jag fick byta arbetsplats :) Jag fick "utrymme" 8 timmar per dag, timmar jag verkligen var i behov av. Då vi diskuterade med min man om mitt eventuella arbetsplats byte, så sa jag till honom: Tänk vad roligt att få hem en nöjd fru, en som inte är arg och sur. Tillade också att det säkert är skönt för honom att få lite egentid här hemma på dagarna. Till svar fick jag: Nå jo, istället för att du gått här hemma och varit arg från morgon till kväll, så behöver du ju bara vara arg och sur på kvällarna... Ni förstår kanske nu hur kritiskt läge vi levde i :D Jag "bytte" ju jobb, och visst blev det bättre på hemma fronten...vi klarade av vardagen igen :) För en och en halv vecka sen, fick min man jobb, 200km hemifrån...Så hur klarar vi vardagen nu?!?
Många har ställt frågan...hur känns det? Tänker absolut inte ljuga, säger vad jag t.o.m vågat säga högt...SKÖNT, SKÖNT, SKÖNT!!! Är det inte nu som någon borde rycka i min man och be honom slänga ut mig, för så här elak fru kan man inte behöva leva med! Ni behöver inte ödsla er tid...han är medveten, jag har berättat själv åt honom, och han lever och mår bra fortfarande :) Det långa avståndet betyder att min man är helt frånvarande hemifrån från måndag till torsdag! Min entusiast och lycka över att gubben inte snurrade här i mina fötter varade i dagarna 3...Sen smög det nog fram en liten längtan efter den där "irriterande" individen <3 Orkade verkligen sitta och höra och diskutera med honom hela kvällen lång då han kom hem. Det var t.o.m riktigt roligt att se honom! Då våra pojkar flyttade till sina studieorter, var det många som sa att det är nu som jag och min man skulle finna varann på nytt...ja, ha...vi är säkert unika, för ni ha säkert förstått att denna gnista inte blivit tänd. Men kanske det är nu som det ska ske?
Nej, nu ska vi nog ta det lilla lugna...Visst var det roligt att få hem gubben senaste torsdag kväll. Men vi talar nog inte om ett möte som går att jämföras med "kärlek vid första ögonkastet". Inga fyrverkerier eller gelé i benen. Inte sprang jag heller fram och kramade musten ur gubben...Men ett litet småleende på läpparna hade jag nog då jag sa hej...Ett småleende min man säkert inte sett i det syftet sen före millennium skiftet ;) Inte fällde jag några tårar heller då han åkte iväg i måndags om morgonen. Han åkte ju iväg 05.00, så jag sov nog som stocken då...så riktigt SÅ efterlängtad är han inte ännu i alla fall...Men vem vet hur jag beter mig efter några veckor? Tror knappast det blir så drastiska ändringar framöver. Detta är endast fråga om en tillfällighet. Han har fått jobb hos en lokal byggnadsfirma, men de har nu ett byggprojekt som är borta från vår ö. Efter en tid jobbar han nog vanligt här hemma igen. Då den dagen kommer så får jag hoppas att vi kommit så långt på rätt väg, att det känns bra att dela varje vardagskväll med varandra igen. Och det tror jag nog bestämt att det kommer att göra.
Från en kämpig vardag, har vårt liv förändrats till helt något nytt, något vi aldrig upplevt de senaste 16 åren. Nu står vårt hus mitt i allt helt tomt dagtid, vi har fått lite distans från varandra...det är som om vi börjat om från början. Jag ser framtiden nu med mycket positivare ögon, och hoppas verkligen att alla ändringar som skett inom våra väggar de senaste veckorna är början på något nytt :) Min man tvivlade en aning om hur jag skulle klara av att bära ved och elda, skotta snö (om det skulle ha snöat) nu då han är borta...Jag klargjorde åt gubben...Orsaken till att jag INTE gjort dessa saker förut, har absolut inte att göra med det att jag inte skulle klara det...jag har med flit lämnat det ogjort, eftersom jag anser att vissa sysslor HÖR till honom :D Snö har det ju inte kommit, men varmt i huset har vi. Kvinna som jag är så har jag ju både klarat av att jobba, fixa hushållssysslorna, bära ved och elda. Utöver det här, i min ensamhet i en och en halv vecka, har jag hunnit fixa en ytlig remont i ett av rummen i vårt hem, plus att jag skött om en mycket, mycket, mycket sjuk son som drabbats av influensa...Mer om detta :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar