I början av sportlovet fick han sjuk hals, JÄTTE sjuk...i alla fall dagtid. Mot kvällarna då det började bege sig att fara ut och träffa kompisarna, ja då var nog halsen betydligt bättre. Det här pågick i 4 dagar...alltså att halsen bara var sjuk på dagarna. Som jag berättat förut så största delen av hans vakna tid som han spenderar här hemma, så hänger han i kylskåpsdörren,mellan varven frågar han 711 gånger NÄR vi ska äta... ( vi har faktiskt hamnat att förnya handtaget en gång, eftersom det brast ) Senaste söndag satt jag vid datorn, då min man mitt i allt undrar när jag har tänkt laga mat. Ser på klockan och inser att nu blir det nog en sen middag...Hur i all sin dar har inte sonen ännu haft sina "kylskåpshäng" eller gnäll efter mattider? Det är ju han som minsann ser till att maten kommer på bordet i vettiga tider. Började hastigt röra ihop mat, meddelade sonen då det var klart...Fick till svar att han är inte hungrig. Jag bokstavligen stegade med stora steg till hans rum och innan sonen hann reagera stod jag med handen på hans panna, och frågade om han är sjuk? Gossen behövde inte svara, han var så brännhet i pannan så det var bara att konstatera att NU är han faktiskt sjuk.
39 grader feber hade han, som tack och lov avtog till måndag kväll, på tisdagen ringde han mig till jobbet och sa att han har någon form av ögoninflammation...Hade i vanliga fall skyllt på att han suttit för länge och för nära datorn, men han låg faktiskt nästan orörlig i sin säng hela söndagen och måndagen så kunde inte skylla på det. Och dessa dagar hade han nog också ännu sjukt i halsen, t.o.m på kvällarna...Nu kunde han erkänna det ;) Så i ärlighetens namn kan jag säga att min son har verkligen varit jätte sjuk i fler dagar, men det jag vill komma fram med är att han är helt olik andra män som är sjuka...(syftar väl mest på min man nu i detta fall) :D
Min son varken suckar, pustar, oijar/voijar sig, än mindre tycker han synd om sig själv. Det är ju jag som gått och passat upp och pysslat om honom. Jag har tyckt att han borde tycka mer synd om sig själv...är jag vrickad eller??? Då feberglaset visade över 39, blev jag smått orolig. Sonen fnös till och undrade vad det nu är för hemskt med det. Kan med handen på hjärtat säga att han inte en gång under de dygnen han var sjuk, varken begärt eller klagat på någonting .Faktum är också det, att han är ledig från skolan ännu denna vecka, så han har nog inte bara varit tyst och nöjd för den skull att han skulle ha sluppit skolan. Han har efter omständigheterna mått riktigt bra i sin "sjukstuga"...
Och det är ju nu jag igen måste konstatera att han är en "riktig karl"...Ingen kan förstå hur hans rum såg ut efter att han isolerat sig där i 3 dygn...På måndagen svalde jag, teg och var tyst. På tisdagen såg han säkert på mitt ansiktsuttryck att nu tänker mamma agera...Innan jag hann skrida till verket, bad han mig låta bli! Men snälla, kan jag ens få plocka bort 7 av 10 tomflaskor, hälften av alla äppelskrutt, en liten del från högen av näsdukar eller pappren från alla halstabletter? Kan jag få plocka bort så mycket att du blir medveten om att du har ett nattduksbord? Eller laga tomt utrymme bredvid sängen, så att du kan träffa golvet då du stiger upp från sängen? Till svar fick jag: Nej, låt det vara nu, så här skall det se ut i en sjukstuga... (jag ber till gudarna att jag aldrig blir inlagd på sjukhus)... Valde att inte ta en dispyt med sonen just då, så jag svängde om, tillika jag obemärkt nappade med mig smutsbyke som låg så där passligt framför mina fötter. Min stress faktor sjönk lite i vetskap om att det nu fanns en yta på 50cm x 50cm där man faktiskt kunde se det verkliga golv materialet! I samma veva jag gick ut ur rummet, mumlade jag att bara du blir frisk så ska detta rum städas från topp till tå...
Igår var dagen då sonen äntligen var på fötters igen. Det visste jag direkt jag kom hem från jobb...hann knappt få upp ytterdörren innan jag hörde den välbekanta rösten...jag är hungrig, när ska vi äta. Då jag steg in i köket såg jag en massa spår efter NÅGON som redan hunnit inta fler måltider under förmiddagen...Och ändå var han hungrig än, så det kunde inte betyda annat än att killen är i toppform :) Efter att han ätit, kände han för att få lite frisk luft, så han skulle fara ut och tvätta sin bil. Den som är så jätte smutsig...Volvon har varit på stå-försäkring sedan Januari...men det är klart att den fått lite stänk på sig då sonen kört och backat den fram och tillbaka framför vårt hus 1 miljon gånger :D Han har säkert däcken slutslitna innan Augusti då han får körkort...och vi har inget sepel kvar på vår gård! Då han nu skulle släpa fram alla slangar och tvättmedel, så flikade jag in som veckans skämt att: Kanske du tvättar vår bil också? Fick ett svar, men hamnade att be honom upprepa svaret, eftersom jag inte riktigt uppfattade vad han svarade. Han svarade nämligen JO, visst kunde han tvätta vår bil också...
Då blev jag nog lite orolig och fundersam, blev lite osäker ifall han verkligen är feberfri...Idag på eftermiddagen hade den värsta chocken lagt sig över att mitt barn frivilligt, utan en massa skrik och "hot" gör något för att glädja sin mor :) Men just nu är jag nog ännu mer övertygad om att min son lider av någon allvarlig följdsjukdom efter sin influensa, och nu är jag mer än orolig...Han hoppade nämligen på cykeln för någon timme sedan för att fara ut på byn och träffa kompisar! Behöver väl inte gå närmare inpå mina egna tankar, än sonens egna kommentar innan han stängde dörren: Jag vet inte om jag kan cykla mera, något år sen sist... :D Nå, cykla kan han, hoppas bara att cykeln håller ihop tills han kommer hem. Men hinner väl inte fundera på det så mycket, eftersom min älskade man just kom hem efter sin arbetsvecka...Det första han sa då han steg innanför dörren: Guuud hur jag har sjukt i halsen!!!! Ge mig styrka............................................................................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar