Nya jobbet...

I en och en halv vecka har jag nu prövat på mitt "nya" jobb, hade väl tänkt uppdatera lite snabbare hur jag trivs med förändringen i mitt liv...Orsaken att jag lyst med min frånvaro beror absolut inte på att nya arbetet tagit kål på mig, eller att jag inte känt för att skriva. Tiden har helt enkelt inte hunnit till, för om jag hittills tyckt att veckorna gått av bara farten, så är det inget jämfört med hur jag känner nu. Dagarna helt enkelt flyger iväg, hinner knappt komma till jobbet innan arbetsdagen är slut och det är dags att återvända hem.

Som ni förstår så trivs jag verkligen på min nya arbetsplats, och känner att jag gjorde ett bra beslut då jag valde att pröva på detta. Känslan att få stänga dörren efter mig och gå iväg till jobbet, känslan att ha arbetskamrater runt omkring mig, känslan att ha betydligt kortare arbetsdagar än jag varit van vid och känslan att ha skillnad på hem och arbetsplats...Känslan är BRA! :)

Jobbet går ju så gott som ut på samma sak jag sysslat med i 15 års tid, den största märkbara skillnaden är matlagningen. Den biten föll ju totalt bort nu. Och där märker jag ju en total förändring. Från att ha burit hem matkassarnas matkassar, kylskåpet som alltid varit proppat, har nu minimerats till så gott som ingenting...Två vuxna individer hemma, varav jag äter dagligen på jobbet, så innebär att det känns som jag inte alls lagar mat mera. Nu sitter vi här med gubben och äter samma mat fler dagar i rad, så i princip kockar jag två gånger under veckan. Så nu har jag fått "bita ihop och lära mig"...Är nämligen ingen fantast för att äta samma maträtt fler gånger...men nog går det. Det är ju faktiskt inte så lätt att mitt i allt fixa mat för två personer, då man varit van att kocka för ett halvt fotbollslag under åren ;) Men man lär sig väl med tiden, och tack och lov kommer det veckoslut emot, då yngsta sonen kommer hem, han som mest hela tiden står och hänger i kylskåpsdörren och undrar när det skall bli mat ;) Med att kocka sällan och endast 2 individer som äter så betyder det ju även att diskmaskinen inte fylls i samma takt som förut...så den är mest tyst nuförtiden. Att tömma den har nästan varit det första jag gjort på morgnarna, så nu står jag där och skrapar mig i huvudet efter att jag bäddat sängen...vad ska jag göra nu då?

Mollie <3

Två andra saker som vi ser skillnad på efter att huset blivit tomt, är inomhus temperaturen och katten Mollie. Med ett välfungerande system att elda i takkan regelbundet både förmiddag och kväll har så klart betytt att det alltid varit varmt och skönt inne. Nu har ju förmiddags eldandet fallit bort, så visst är det betydligt kyligare att komma hem till kvällen, men det finns ju yllesockor, och dom klarar man sig långt med :) Mollie i sin tur är helt förvirrad...från att ha spenderat hela sitt liv med folk omkring sig och i princip har fått komma och gå som hon vill, ligger nu största delen av dygnet inne och sover. Inte slipper hon ut dagtid om hon blivit inne på morgonen, tyst och tråkigt måste det kännas för fröken. Förra veckan åt hon nästan ingenting, var allmänt konstig och stirrig i blicken. "Gömde" sig under köksbordet, sökte sig till alla konstiga ställen hon nog inte annars gjort :( Mat situationen blev lite oroväckande för mig, så tog till hjälpmedel...fixade en kväll hemtransport av färska strömmingsfileér, för fisk kan inte Mollie motstå :) Och visst åt hon den kvällen och nu har hon börjat äta relativt bra igen av vanlig kattmat :) Så tycker nog lite synd om vår lilla fröken som har blivit övergiven här hemma...men det ändrar säkert bara det blir vår och hon har mera sysselsättning utomhus :)

Trots att det mesta känns bra just nu, så har väl allt ändå en avig sida, så även i detta fall. Jag ljuger om jag inte erkänner att samhörigheten med barnen blir nog inte riktigt den samma som man får då man jobbar ensam med en liten grupp. Det här visste jag att garanterat skulle ske, men måste nog säga att den är mer märkbar än jag trodde. Att vara många vuxna som delar ansvaret om barnen, gör att man inte spenderar lika mycket tid med varje enskilt barn. Visst finns dom alla där, men det är nog inte samma sak som att ha dem i eget hem. Märker redan nu efter en och en halv vecka att jag inte på när haft samma kontakt med mina "egna dagbarn" som jag hade innan vi "flyttade" till dagiset. Samma gäller föräldrakontakten, den blir tyvärr mer ytlig nu. Man blir nog så mycket mer bekant med hela familjen då man jobbar hemma.  Men får väl inse att det är så här nu, och jag är trots allt jätte glad att jag ännu träffar min barngrupp/föräldrar dagligen, det är ändå så mycket bättre än ingenting :)

Koda <3

Så nog kan jag väl summera att det mesta känns bra nu, snö har jag fått njuta av nu i fler dagar, nu hoppas jag på lite minusgrader, så det vackra vita vädret håller i sig. Skulle jag ännu få hem mina RIKTIGT EGNA barn, så vore jag supernöjd :) Den yngre var hemma 3 timmar på fredagen, varefter han åkte iväg till Åland, kom hem på söndag kväll men blev i Pargas och kommer hem först i fredag. Åt de äldre ungdomarna måste jag nog säkert skicka en karta, så att de hittar hit till ön, tycker de lyst med sin frånvaro alltför länge nu ;) Även min man sa idag att han "saknar" hela högen från Ekenäs, han var t.o.m fundersam över hur stor Koda måste ha blivit, eftersom han inte sett hunden på evigheter. Jag träffade som tur var dem alla förra veckoslutet då jag var till Ekenäs, lyckans mig ;)