Jag heter Fidelis Femur och är en finsk lapphund.
Jag föddes 1.11.2013, i en kennel där mina förutsättningar var att jag skulle bli såld/omplacerad i en ny familj inom mina första månader i livet. Men något gick snett...mina uppfödare valde en fel riktning här i livet. De liksom glömde bort att de driver en kennel, eller så helt enkelt ville ingen köpa deras valpar mer, eller så ville ingen ha mig, eller mina 117 "syskon"...
Så här levde jag i tre års tid, ute i en inhägnad bur, som ett vilddjur! Jag fick mat och ingen slog mig. Maten bestod av ben, råa ben från ett slakteri. Mat i all ära, men visst var min kropp i behov av andra viktiga födoämnen, men jag är evigt tacksam idag att jag överhuvudtaget fick något att äta, och jag är evigt tacksam att ingen slog mig! Men jag fick kämpa...kämpa för min mat och min överlevnad! Att dela min vardag med 117 "syskon" var inte så lätt, men jag klarade det! Det fanns en rangordning i inhägnaden, tror inte jag låg i täten, men jag kämpade...jag tog mitt "ben" och sprang iväg och åt för att klara dagen...
3 år kämpade jag ute i alla väder, det var varmt, det var kallt, det regnade och snöade...men jag klarade det, jag hade ett tak över huvudet där jag kunde söka skydd. Tack och lov har jag tjock päls, som värmde mig, för annan värme hade jag aldrig! Ej heller kärlek eller annan social kontakt med omvärlden! Hade väl accepterat att mitt liv kommer att vara ett helvete, att kämpa varje dag för att överleva...
På en måndag lade de upp en bild på mig på deras Facebook sida, nästa lördag satt jag i bakluckan på en bil på väg till mitt nya hem..
Idag har jag ett namn...jag heter Save (uttalas Save med långt aaaaa.) Jag lystrar ju inte riktigt till det ännu, men jag övar så gott jag kan. Jag tror bestämt att dom jag nu bor med, skulle vilja lära mig en hel del, och eftersom dom är så snälla med mig så borde jag kanske bjuda till lite :D
För vet ni...dom jag bor med nu, dom tycker faktiskt om mig! Dom ger mat åt mig, annat än hårda ben! Jag får mat i en skål...tog väl några dagar innan jag fatta att man kan äta i lugn och ro från en skål, jag behöver inte mer kämpa för att få min beskärda del. Jag får sova inomhus, jag får t.o.m krypa upp i deras säng...mysigt <3 ( men det är nog lite varmt där, eftersom jag är van att sova utomhus 24/7) Jag försöker göra mina bestyr ute, men ibland missar jag. JO, jag vet..Jag är 3 år och har kommit över valpåldern, och borde sköta mina bestyr ute...men JAG kan väl inte rå för att ingen lärt mig? Jag har bott ute hela mitt liv och då får man väl uträtta behoven när/var man vill ;D
Människor? Ömhet? Kärlek? Närkontakt? Trygghet? Rutiner? Vad pratar ni om?
Ja just ja, ni pratar om det jag fått uppleva senaste månaden! Den där känslan att ha ett hem, få mat, kärlek, värme, uppmärksamhet...ETT LIV! Jag har fått en ny chans, jag har äntligen fått en möjlighet att känna hur det är att vara älskad! Och det är jag....
Han där brorsan min, han är nog rolig. Han heter ju Koda, och våra namn har en betydelse. Koda har något med data att göra, och våra ägare är ju sånadär data nördar ;) Men Koda kan ju också tänkas betyda "kåda" som rinner från barrträd. Och mitt namn Save, kan förknippas med björksav, men matte och husse ville lägga ett e på slutet för då kan man se det på engelska, och då betyder det att jag är räddad <3 Fixiga typer jag bor med :D Koda är en hur snäll brorsa som helst, han leker och busar med mig, han har tagit emot mig jätte bra. Lite svartsjuk är han nog ibland, han har ju alltid varit mittpunkten, men tack och lov så har matte och husse så mycket kärlek att ge, så det räcker nog åt oss båda! Och fast jag har hamnat att kämpa för min beskärda del av mat, så vet jag att brorsan är så snäll, så vi delar liksom på allt. Får vi varsitt ben, så kan vi byta ben mitt i måltiden, och jag som inte är van att hålla rent omkring mig, så Koda får alltid slicka min matskål ren efter att jag ätit. Och det gör han nu bara för att han är så glupsk...han äter ju allt han ser, t.o.m kokta morötter,URK, dom hör nog inte till mina favoriter. Men nog är det otroligt hur det finns mycket god mat här i livet...riktigt skönt att mina tänder får vila lite nu då jag får äta lite mjuk mat. Efter att ha gnagat på ben i 3 år så har mina tänder blivit lite slitna...
Min hundras har ju jätte tjock päls, så ni kan ju tänka er hur de flesta av oss såg ut den dagen vi blev räddade.Ingen hade ju aldrig borstat oss, herregud ingen hade ju aldrig ens klappat oss :( Många av mina syskon hamnade att raka bort all päls, eftersom dom var så toviga. Min päls gick som tur var att rädda, och idag är den nästan helt utan knutar. Ännu kämpar nog matte med att borsta, men det är nog så jätte skönt då hon gör det :) Sen var vi fulla med löss och loppor, ni må tro hur skönt det är att ha blivit kvitt dom kliande kräken. Jag kan nog inget annat säga än att jag mår toppen idag!
Och jag kommer att vara evigt tacksam till alla inblandade som hjälpt mig och mina "syskon" att få en ny chans här i livet. Tacksam för att det finns människor som är villiga att ta emot djur som behöver läras från ruta ett, trots att vi är "gamla". Tacksam för att jag idag är var jag är, i mitt nya hem, där jag tänker glädje alla i många år med min närvaro! Jag älskar er, och vet att ni älskar mig,TACK <3 <3 <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar