Tiden går...

Nu får historien om Mollie´s svansamputation bli till ett senare skede, eftersom jag tänkte bifoga några bilder på henne, men det klarade inte min korkade hjärna av, och jag har ingen som kan hjälpa mig just nu...jag borde kanske anmäla mig till någon dator-kurs...inte för att det skulle hjälpa, för hur otaliga gånger har inte mina familjemedlemmar lärt mig ett och annat gällande dator användning, men det är som bort blåst efter ett tag...in i ena örat och ut i det andra...

 Vår familj har på kommande en mycket händelserik vår och sommar. Det skall firas 40 år, 18 år och den efterlängtade moped åldern 15 år... den åldern innebär även konfirmation så ett sådant "kalas" skall vi också klämma in i kalendern... jag tycker om att ställa till kalas så tar egentligen ingen stress över det här, ännu i alla fall... Verkligheten kan bli en annan, det får ni kanske läsa om sen då tiden är inne... DET jag mest börjar känna små fjärilar av i magen är det som pojkarna mest längtar efter nu då dom skall fylla 15 och 18...

Den yngre längtar efter att få börja köra moped, medan den äldre väntar på att få sitt körkort. Nu har jag ju redan gått igenom ett moped-stadie, stått med hjärtat i halsgropen då äldre sonen första gången for iväg körande, varit som ett nervvrak då jag väntade hem honom och han blivit lite försenad! Höns mamma som jag är, har vi ett bra fungerande system, han skall meddela då han kommit fram och då han startar hemåt! Så länge vi betalar pojkarnas telefon räkningar kan jag gott kräva vad dom skall skicka för meddelanden...;) Det blir säkert lite lättare (...knappast...) då den yngre börjar köra, jag har blivit lite varmare i kläderna och kan hantera det faktum att mina barn kör och klarar av att hantera en moped...Annat var det med mig, jag prövade en gång köra en moped , med närmare eftertanke minns jag att det var min mans moped (...visste nog inte på den tiden att han skulle bli min man...) Jag startade den och körde den rakt in i en vägg, och efter det har jag inte kört moped!!! Men min man ville ändå gifta sig med mig många år senare, trots att jag inte kunde köra moped...men vem vet hur nervös han är varje gång jag är igång med bilen...;)

Det är först i augusti den yngre fyller år så än får jag vara lugn, men i maj gäller det för den äldre... Redan nu då jag hör att hans kompisar fått körkort, håller jag på att flippa ur...Tack o lov har jag inte mött någon av dem på vägen ännu, jag kan liksom inte se framför mig att dom skall sitta bakom en ratt och köra bil...Dom var just 10 år... Så hur i hela friden skall jag klara av att se min egen son köra bil, och hur nervös skall jag inte sen vara...Antagligen så nervös, att jag sitter i baksätet dom första veckorna han skall ut och köra... Då andra ungdomar "piffar" upp sin bil med doftgranar och annat krims o krams, så får min son "piffa" upp sin bil med sin mor...Jag kan vara hans maskot...

Jag vet själv hur jag längtade efter att få körkort och känslan då jag fick det, vilken frihet :) Så trots att jag är orolig och kommer att vara ett nervvrak då dagen är inne för sonen att börja köra bil, så väntar jag nästan lika mycket på att han skall få sitt kort som han själv gör! Jag vill att han skall få känna samma frihets känsla och känna sig vuxen. Tänk att få hoppa in i bilen och vrida stereon på fullt, så som vi gjorde då vi var unga... Nog för att jag vrider stereon på fullt än i denna dag om jag är ensam i bilen...

Alla kalas och kör/mopedkort innebär inte bara glädje och oro, det innebär även en hel massa utgifter, så eftersom min man varken fyller jämt, eller skall skaffa sig kort av något slag, så tycker jag det är helt rättvist att han står för "fiolerna"...Pappa betalar... Vad tror ni han tycker...??? :D