Mollie...

Mollie... vår kattfröken, min lilla baby eller rättare sagt min ögonsten :) Hur kan ett litet lurvigt paket betyda så mycket, ge så mycket glädje, få mig att bli galen av oro, uppta så mycket av min känslosamma sida? Hur kan jag som en längre tid inte kände någon glädje av att se en katt, nu vara så fullkomligt överväldigad av alla emotionella känslor jag känner då det gäller vår lillfröken, även alla andra sällskapsdjur berör mig helt på ett annat sätt än förut...

Svaret på detta är att jag vuxit till mig, blivit mognare, ni vet det där som händer alla tonåringar...;) Mollie skaffade vi för 4 år sen, helt och hållet emot min mans vilja, jag själv var tudelad, äldsta sonen hade ingen skillnad, men vår yngsta son hade önskat ett husdjur enda sen han lärde sig prata...och vi såg ju vilken djurvän han var och fick alltid glimten i ögat då han fick rå om andras husdjur. Så efter några långa diskussioner med min man, med många löften om att han absolut inte behöver befatta sig ett skvatt angående katten, beslöt vi att överraska yngsta sonen med en katt till hans födelsedag...

Glädjen var enorm, första besöken vi var och hälsade på Mollie innan vi fick ta hem henne var så rörande, han ville inte lämna henne... men dagen vi sökte hem henne och hon "grät" hela vägen i bilen så tror jag även  sonen grät, han tyckte vi var grymma som "slet" bort Mollie från hennes mamma...Jag grät också, det var då dom första "moders-instinkterna" vaknade i mig gällande husdjur...Och dom instinkterna har bara växt och växt med åren...Blir riktigt "rädd" ibland och undrar om jag skötte lika bra om mina barn då dom var små, som jag sköter katten idag... ;)

Som sagt så var jag "såld" från dag ett då fröken flyttade in i vårt hem, min man var "såld" från dag två...( trodde det skulle ta längre...men, men, inget är väl omöjligt då det gäller karlar ) Så efter det började vårt nya liv som småbarnsförälder... Det skulle passas upp med mat, lära Mollie var hennes sandlåda fanns, få henne att göra bestyren där, och duktig som hon är har hon endast en gång på 4 år gjort ett bestyr inomhus utanför sin låda... Vi vaknade fler gånger per natt då hon skulle ut-in-ut-in-ut-in...Ögonen var i kors då väckarklockan ringde på morgonen...Men var gör man inte för sin baby...;)

Hur många gånger har jag inte fått höra av mina barn att:... Det är bara en katt...Herregud, klart att jag vet att det är en katt, men det är ju för tusan VÅR KATT! :) Hur många sömnlösa nätter har jag haft, hur mycket tårar har jag gråtit då Mollie varit spårlöst borta 1-2 dygn, och värsta tragedin var då hon var borta 4 dygn...Då var denna gumma HYSTERISK!!! Då hamnade hela familjen, släkt och vänner att agera, det skulle finslipas i alla diken, alla garage och förråd skulle kollas, alla trädtoppar gick vi och synade, konstigt att vi inte fick nackspärr hela familjen... Sista utvägen var att lägga upp lappar, om någon möjligtvis sett vår katt... Gud hur jag grät då jag lade upp lappar...Duktig som hon är, 2 timmar efter att lapparna lades upp satt fröken på trappan, oberörd över att hon varit borta 4 dagar, oberörd övar att jag haft de värsta dagarna i mitt liv... Men hon kom hem och det var huvudsaken... :D

Att ett litet lurvigt paket kan få mig igenom alla dessa känslor, det är ofattbart, men så självklart...Djur är  levande varelser, djur är till 100% beroende av oss människor, de kan varken prata eller skriva, vi som deras "husse och matte" måste kunna se deras behov, det är oss dom kan lita på, det är vi som skall ge dem den trygghet de behöver... oberoende vad för husdjur vi pratar om...alla husdjur är lika älskvärda och behöver samma mängd av kärlek och omtanke!

Nu kommer ni att få läsa lite mer om mitt liv med vår katt för nästa inlägg kommer även att handla om Mollie...veckan då vi hamnade göra beslutet att amputera bort hennes svans... Det var en vecka jag kommer att minnas länge...Inte lätt att jobba hemma med en katt som inte får gå ut på 10 dygn...;)