Konflikter...

Som förälder till två tonåringar, båda av det manliga könet, har det inneburit många "gråa hår" för mig... Vilka otaliga "roller" har jag inte fått äran att agera under de senaste 17 åren...Jag har blivit nominerad till den mest stränga, dumma, snåla, orättvisa, jobbiga, gnällande, krävande mamma som finns i världen...Och det här var bara en bråkdel, alla som är/har varit mamma till en tonåring vet vad jag pratar om...Listan med positiva "roller" är så obefintlig, så låter den bli oskriven...;)

Då pojkarna var små, var det betydligt enklare att vara den där "sura, gnällande mamman" för då var mitt ord lagen och löd inte pojkarna, tog jag dem under varsin arm och satt dem på sin plats...Varefter en ordentlig moral-predikan följde! Det enda jag fick tillbaka var gråt, och på den tiden var jag så immun mot det så jag tog ingen stress... Efter några minuter var allt glömt och så var vi alla vänner igen...

För några år tillbaka, fungerade ännu taktiken att leda dem i sina egna rum, med en moral-predikan som utvecklats en hel del under åren och min ljudnivå hade även den avancerat rätt så hyfsat...Trodde jag verkligen att ju högre jag skrek desto bättre effekt? Pojkarna hölls i sina rum, men nu var det inte gråt mera jag fick höra, nej, nu skulle det testas hur långa nerver mamma har, det skulle gnällas tillbaka... Det var inte så enkelt att få sista ordet, men inte gav jag mig...mitt ord var ju lagen... Sen var vi sura på varann fler timmar...

Idag, då äldsta sonen är mer en huvudet längre än mig och den yngre nästan lika lång som jag, så kan ni säkert tänka er vem som leder vem om det skulle behövas ta i "handgripligen"... Det skedet har vi nog kommit över, pojkarna väljer av egen vilja att stänga in sig i sina rum, med en smällande dörr framför min näsa...Nu har jag gett upp med allt som gäller moral-predikan, för tyvärr så kommer pojkarna med sådana argument och förklaringar att jag helt enkelt inte kan ge svar på tal alla gånger...Så jag står tyst utanför den stängda dörren, väntar att pojkarna skall ta första steget...det kan jag få vänta på länge, eftersom konflikten kan finnas i "luften" fler dygn, beroende på vad saken gäller...

Vad gäller vår äldre son, har jag hamnat att ändra lite "taktik" då det gäller att "lyda" mamma...  Jag har alltid gjort klart för honom, att så länge han är underårig så bestämmer jag och hans far... Tills jag konstaterade att han om 3 månader fyller 18, då jag till min fasa såg framför mig att han tror att han får göra vad han vill efter det... Så nu lyder regeln; så länge han bor hemma så bestämmer vi... Tror bestämt att han kommer att ha rätt så "fria regler" för det sista jag vill är att han flyttar hemifrån!

Våra pojkar har tyvärr alltid haft tendensen att vara med där det händer, oftast haft ett litet finger med i spelet...den äldre har tack och lov vuxit till sig och förstår bättre... den yngre är väl i den "värsta" tänkbara tonårs åldern nu...vilket innebär en massa extra gnäll och meningsskiljaktigheter här hemma...under vissa perioder tycker jag att allt bara är negativt vad gäller barnuppfostran... Denna vecka har båda mina barn fått beröm, helt på skilda håll av helt olika personer, det har inte varit frågan om större saker, men känslan som mamma, att någon enstaka gång få höra det positiva gällande ens barn, det ger helt ny vind i seglen för mig...

Nu hoppas jag pojkarna en dag inser att vi som föräldrar endast menar gott och vill dem allt väl, trots att vi ALLTID säger nej och ALLA andra får... Det är tyvärr den negativa sidan med att vara förälder, men i långa loppet vinner alla på det, fast det ibland under åren känts som vi haft dom "värsta" ungarna, och vi varit dom sämsta föräldrarna... Vet nog innerst inne att mina barn tycker jag är VÄRLDENS BÄSTA MAMMA, det är bara så himla svårt att säga det..;)