Imorgon är det 13 december, Lucia-dagen. En stor dag för många flickor runt om i världen, en spännande dag, en dag som säkert finns kvar i minnet resten av ditt liv. För visst är det ett heders uppdrag att bli krönt till Lucia, oberoende om det är fråga om dagvårdens- lekskolans-skolans-ortens eller riks Lucia... Att få stå där med sin ljuskrona på huvudet är garanterat lika mäktigt vareviga gång, oberoende av ålder eller plats...
Jag personligen är ingen "lucia-människa", har inte nämnvärt tänkt på denna dag...I min barndom, då vi bodde i stan, var vi varje år och såg på riks-lucia då hon tillsammans med sitt följe gick ner för de många trapporna vid Domkyrkan. Minns ännu idag hur mäktigt jag tyckte det var, och det fanns väl ingen vackrare flicka än just Lucia...jag var riktigt avundsjuk...Vi gick längs gatorna och följde med då Lucia åkte iväg med häst och kärra...då var det stämning. Men då var jag ett litet barn...under åren jag blev äldre och vi flyttade till "landet" dalade mitt intresse gällande Lucia firandet...
Visst, jag ställde upp i Lucia röstningen då jag gick i 9:an, så har en gång i mitt liv varit delaktig vid en Lucia kröning, då som tärna förstås... ;) Måste erkänna, att jag hade nog inte den riktiga Lucia "personligheten", dessutom är jag ju tondöv...Men roligt var det att vara med, och minns ännu idag den glädje vi spred då vi besökte ålderdomshem och bäddavdelningar.Minns att det var svårt att hålla tårarna borta, trots att jag var en "tuff" tonåring på den tiden...
Fast jag inte är en Lucia-människa, vilket säkert till stor del beror på att min familj mest består av manliga hormoner, d.v.s, ingen som väntade på att få klä sig i vit klänning med en krona på huvudet, då de var små...Tvärtom, pojkarna suckade mest då det var dags för Lucia i skolan, det var mest pinsamt att gå som stjärngosse, med en strut på huvudet... Oberoende, så får jag nog alltid en liten tår i ögat vid dylika stämningsfulla ceremonier. De mest rörande är ju de minsta flickorna i dagis, lekis...Man ser hur saliga de är, de vet vilken viktig uppgift de har. Klänningen kanske lite för lång, kronan på sned, men det kvittar, för de är ändå så hjärtans söta och goda, så jag kan inget annat än gråta en skvätt...Imorgon får jag uppleva det igen...Vi dagmammor med våra barngrupper är alla år inbjudna till byns lekskola för att se på deras Luciatåg, så vilken tur jag har att få år efter år skåda dessa små fina barn, på deras stora dag...
Nu råkar det sig så att även en annan kär individ har en mycket stor dag framför sig imorgon...vilket innebär att även jag ska släpa iväg mig till kyrkan för att se på kröningen av vår orts Lucia. Och inte bara jag, även min man och min yngsta son medföljer. Yngsta sonen behövde jag inte ens tillfråga, tvärtom, han frågade oss, om vi kommer med honom till kyrkan... :) Som ni säkert förstår, är det hans flickvän som blivit utsedd till årets Lucia här på vår ort :) Så imorgon gäller det att vara uppladdad med näsdukar hela långa dagen, de kan behövas. Hela Lucia följet består ju av flickor som han haft som klasskamrater / vänner i 9år, så hela situationen gör det så rörande...jag kommer att se flickorna framför mig då de var små, och då rinner tårarna ännu mer...
Det är Folkhälsan som ordnar allt kring Lucia, och jag sitter med i styrelsen, så jag är första gången med och ordnar och bestyr inför festligheterna imorgon, och det har gjort att mitt intresse för Lucia lite vaknat till liv, jag ser framemot morgondagen. Och jag önskar all lycka åt ALLA flickor som på ett eller annat sätt ska delta i Lucia, runt om i världen...Ni ska ha en minnes rik dag :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar