Natten mellan tisdag och onsdag var det dags för äldsta sonen att åka iväg med sina klasskamrater söderut för en vecka...Resan de samlat ihop pengar till under tre år, resan de sett framemot, för att få nollställa allt vad heter studier. Att tillsammans få uppleva en hel vecka av sol och värme, vara tillsammans som kompisar, inte som elever... Roligt har de, det är jag säker på...Och jag hoppas verkligen de njuter av varje minut de har sin semester, för inom kort har de hela sitt liv framför sig, som inte innebär semester eller skoj. Det är då hela deras fortsatta liv ska formas...Tillika som jag är lite avundsjuk på dem just idag, så är jag det ändå inte...
Jag är avundsjuk på deras resa, jag vill också njuta av sol och värme...jag som avskyr sommarhetta...men efter denna super långa vinter, så saknar även jag sommaren! Det jag inte är avundsjuk på är deras framtidsplaner...För dessa blivande studenter har ju ännu en hel massa studieår framför sig, innan de får ett yrke! De har allt det framför sig som många andra i deras ålder redan har avklarat. Många som får/fått ett yrke under åren som gått sedan dom gick ut högstadiet. Allt detta har min son och hans klasskompisar framför sig...Men de är ju unga individer ännu, fulla av ork och entusiasm, så mån tro de inte ska fixa sina inkommande år av studier.
Nu är det som sagt fjärde dagen sonen är borta, och det är väl ingen ovanlighet. Han har ju varit fler gånger borta en hel vecka hos sin flickvän i Ekenäs. Men det är väl lite skillnad på Ekenäs och Spanien, tycker jag för tillfället...Det känns som han är så himla långt borta och så himla frånvarande...Visst är han frånvarande fast han sitter i sitt eget rum, där i sin data värld och sina hörlurar. MEN han är ju ändå där...och jag kan ha chansen att få prata med honom någon minut per dygn ;) Samma gäller då han är i Ekenäs, då kan jag ringa honom...Och herregud, visst kan jag ringa honom nu också fast han är utomlands, nog för att det kostar lite extra...men jag kan ju bara inte ringa sonen dagligen, för han skulle få något fel då...
Tror inte det skulle vara så uppskattat då han ligger vid poolen, på stranden, sitter på en restaurang eller njuter på balkongen om hans telefon skulle ringa dagligen...Tänk vad pinsamt att säga åt sina kompisar att: se bara, MAMMA ringer igen...511 gången på fyra dagar... Så jag har hållit mig i skinnet, jag har inte ringt, ej heller har jag bett honom ringa. Jag vet ju att om något skulle hända så ringer han nog. Så nu sitter jag här hemma och har en stor längtan att dagarna skall gå fort tills gänget kommer hem från sin resa. Jag tror inte det går en timme utan att jag funderar över vad de gör, hur de har det...Hur svårt kan det riktigt vara för mig att inse att det är 27 vuxna ungdomar som är på resa, de kan ta hand om sig själva och ser garanterat även efter varandra... Det är väl bara så enkelt, en gång mamma, alltid mamma... :)
Nu ska ni ju inte tro att jag helt och hållet klarat av en noll kontakt med min son...så enda ultimatet pojken fick inför resan var att jag kräver ETT meddelande per dag. Jag måste få ett "livstecken" av honom dagligen för att klara min mentala hälsa...;) (detta kräver jag inte då han är i Ekenäs, så ni ska nu inte tro att jag är helt galen...) Men nu befinner han sig så långt borta, och alla kan vi väl räkna ut vad syftet med en dylik resa är...Party, party, party...hela veckan lång. Så det där enda stackars lilla meddelande jag fått per dag, gör ju att jag vet att han ännu vet vem han är, vad han heter och klarar av att skriva några ord åt sin mor :D
Stackars unge som fått en sån här hönsmamma...han tycker säkert inte det är så lätt alla gånger. Men tyvärr får han bara lov att leva med det ;) Tror nog han själv kommer att förstå det någon dag i livet, om inte förr så sen då han själv är förälder till ett barn. Nå nu är det ju inget att göra åt situationen jag befinner mig i, jag vet innerst inne att allt löper bra för sonen där han nu befinner sig, och han klarar sig mer än bra utan sin mor :D Och visst klarar jag mig också riktigt bra, fast oron och saknaden finns inom mig vareviga minut...Snart har jag ungen här hemma igen, och reta gallfeber på mig...räcker väl då han dumpar av sin kappsäck i en knut och inte har den minsta tanken på att göra något åt hans skit byke som ligger inuti...Ha det så bra där i söderns sol, min "lilla" gris <3
Detta påminner mig om då jag hade Sara i Lourdes, Frankrike i en hel månad. Hon med kompisen skulle fixa att byta flygfält i Paris mm. Men allt gick bra och det var en resa värd att minnas. Du får tänka på att ju mindre du hör desto bättre går allt därborta. Ungdomar är ju lite som flygplan, man hör inget av eller om dem förrän de haverar.
SvaraRadera:) Åsa