Måste väl skriva ner några rader för att bevisa att jag ännu lever efter förra helgens festligheter. Det känns faktiskt som en evighet sedan förra lördagen, vilket antagligen beror på att jag helt enkelt igen en gång gick på högvarv för att få allt att löpa som det skulle...och nu denna vecka kunnat slappna av och bara njuta av dagen. Så dagarna denna vecka har känts super långa då jag inte har haft någon som helst stress i världen.
Tyckte väl på fredag kvällen att jag verkligen hade läget under kontroll, i mycket rimliga och normala klockslag. Då min vän som hjälpte mig med maten åkte hem, hade jag ju hela långa kvällen kvar. Jag hade t.o.m alla mina mäns skjortor strukna, alla skor polerade och de övriga kläderna framplockade. Det låter väl som en självklarhet, att kläderna är i ordning fler dagar före...men inte då det gäller mig. Jag brukar ha en tendens att stryka kläder en halv timme innan de ska användas. Så allt verkade bra...men något måste ha gått snett...eftersom jag kom i säng först 01.30, och då hade jag ännu en hel massa att uträtta. Men klockan stod ju på ringning 05.30 så jag hade ju hela långa morgonen på mig innan jag skulle befinna mig klar och redo vid yngsta sonens avslutning klockan 08.30... Och det gjorde jag :)
Trots att vi hade ett tält lånat, som skulle underlätta vid dåligt väder och för alla förberedelser, så kunde jag tyvärr inte duka kvällen innan. Tack vare allt jävla tall-pollen som så behagligt just dessa dagar valde att förpesta hela min omgivning...Allt var ju gult, och inte hjälpte det att torka, för inom kort var allt lika gult igen. Så det fanns inget annat alternativ än att duka först på morgonen och se till att alla tält väggar var ordentligt fast. Klockan 6.00 var jag i full fart med dukningen, ögonen var ju kanske inte helt vidöppna, men det gick an. Men ögonen blev nog stora då jag insåg att jag kommit ihåg att hyra alla andra kärl förutom kakassietter...Herregud...vad ska jag göra? Räknade hastigt mina egna assietter, hade 18st, och tack och lov har min granne och svåger av samma sort, så detta klarar jag :) Kunde ju förstås inte ringa dem den tiden på dygnet, så fort iväg med ett meddelande att jag BEHÖVER assietter. Och det ordnade sig :)
Är rätt så snabb på att skala potatis, men gjorde nog rekord denna morgon. Tog nog även priset i snabbhet med att bädda, torka, sopa, duscha, laga mig klar...Underligt hur bra en människa egentligen funktionerar under stress. Skulle förstås fixa lösnaglar, dagen till ära...dem blev det lite brått med. Limmade sista nageln minuten innan vi rusade i bilen. Tur att jag kom ihåg att slänga limmet i handväskan, eftersom ett par naglar lossnade då vi var i högstadiet. Men dem limmade jag så vackert och diskret inne i min handväska medan jag lyssnade på stipendie utdelningen ;)
Tack och lov tog yngsta sonens avslutning betydligt kortare tid än jag räknat med, så vi hann alla hem och äta en liten saltbit för att klara av följande 3 timmar i gymnasiet. Vi hann även studera yngsta sonens betyg, det som jag väntat med spänning på. Och kan nog inget annat än vara stolt och nöjd! Pojken har höjt från 8:ans betyg sitt medeltal från 6,7 till 7,6. Så inte var det bortslösad tid att ha honom i hemskola :) Så han var verkligen värd sin skål vi skålade för honom efter att storebror blev skålad. Jag var verkligen stolt över mina barn förra lördagen :) Nog för att jag alltid är stolt över dem <3
Studentdimissionen gick bra. Nog för att jag fick en liten panikkänsla av både värmen och allt folk, jag lider av cellskräck så tyckte jag kände mig instängd. Och svetten som började rinna längs tinningarna gjorde ju inte saken bättre. Tur råkade jag ha ett programblad på min stol som jag kunde använda som fläkt. Vår yngre son hade nog behövt något annat för att stilla hans ångest av att sitta i gymnasiet...men det får bli en annan historia ;) Tårar kom det förstås en och annan gång, för nog såg de så fina och lyckliga ut alla ungdomar med sina vita mössor. Mitt i all glädje jag kände hade jag ändå en tickande bomb inom mig...jag hade ju hela festen framför mig ännu. Och var inte riktigt säker om jag hade allt under kontroll...Men det hade jag, för jag hade ju en vän hemma som var i beredskap :) Hon bara väntade på ett meddelande från mig så knäppte hon på potatisen, korkade champangen och hällde upp och förberedde för all mat som skulle plockas fram.
Egentligen nu efteråt då jag tänker på den dagen, så fick jag själv inte mycket gjort...jag irrade mest runt som en gal höna. Men allt löpte bättre än bra, tack vare mina hjälpsamma vänner. Och de känner mig så bra så de vet nog hur jag vill ha det :) Utöver att de hjälpte mig med allt det praktiska har de även sett till att fotografera. Jag är en usel fotograf, så även min man, så idag är jag tacksam för att våra gäster har fotat, så att vi har något att se tillbaka till då vi vill minnas den stora dagen, och som jag kan dela med mig här. Och en stor dag var det...för våra söner och för mig och min man. Och vädret hade väl inte kunnat vara bättre. Solen sken från klarblå himmel hela eftermiddagen, värmegraderna blev väl lite väl, eller så var det endast jag som upplevde det tack vare min "nervositet". Men igen en gång lyckades allt, dagen blev som planerad, alla var glada och nöjda, och ingen lade märke till att våra terrasser inte var oljade, eller att vi hade otvättade fönster och inte började någon rensa ogräs i rabatterna så tydligen störde inte det heller någon att jag inte hunnit med det....
<3 <3 ETT STORT TACK TILL ER ALLA SOM BIDROG TILL EN LYCKAD DAG <3 <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar