Positivt och negativt...

Idag är det onsdag, vilket betyder att helgen närmar sig, endast en tråkig torsdag här emellan och sen får jag vakna upp till en fredagsmorgon. Och så som min vardag ser ut idag så slår ingenting fredag och ingenting känns tyngre än söndag... Men jag knagglar sakta men säkert på här i vår "ensamhet" med min man.

Nu har tre dagar gått, som vi prövat på att vara "barnlösa"...Visst går det bra, men nog är det lite fruktansvärt tyst och tråkigt!!! Försöker väl intala mig själv att se det positiva i det hela, för att omvärlden inte skall tro att jag är ett psykfall. Och visst finns det en hel massa positivt med denna situation, helt beroende på hur man vill se på det hela. Det jag verkligen njuter av nu är att slippa alla förbannade klädhögar som ligger längs med ungarnas golv. För att inte tala om disk, tomflaskor och allt annat skit dom mer än gärna lämnar efter sig så att jag har något att sysselsätta mig med under min fritid. Sen ska jag absolut inte glömma hur skönt det är att komma undan all evinnerlig matlagning...att koka och steka enorma mängder mat, bära hem halva matbutiken vareviga vecka. Nu är det slut på alla tallrikar med matportioner som väntar på att någon av sönerna behagar komma hem och äta. Och det bästa av allt...NU kan jag gå och sova precis när jag vill! Nu behöver jag inte sitta och vaka sena kvällar för att hålla koll på att yngsta sonen kommer hem. Så nu är det min tur att njuta, det är nu jag ska ha tid för mig själv och göra det JAG vill...

Enda problemet är ju att: JAG VILL göra nästan allt det jag just rabblade upp! Eller vill och vill...men det är ju så som jag varit van att leva min vardag de senaste 19 åren, så visst måste alla hålla med om att det tar sin lilla tid att ändra på saker som redan vuxit fast i benmärgen. Det som jag ärligt njuter av just nu, är högarna med kläder längs golven, som inte mer existerar. Nu kommer de hem en gång i veckan, och byk maskinen får jobba i ett...men nu ligger de alla på ett och samma ställe, i en väska... En annan sak som jag aldrig trodde att skulle bli sann,har visat sig vara möjlig. Jag kan gå och lägga mig tidigt, och sova en lång natt. Jag behöver inte sitta uppe och vänta på att ungarna kommer hem. Nu ligger jag istället stundvis vaken på nätterna och funderar på hur pojkarna har det, och hoppas i min ovisshet att allt är bra. För nu har jag ju inte längre samma koll, som jag har då de är hemma. Nu är det bara att lita på att allt är ok!

Det värsta är att vareviga morgon se pojkarnas orörda sängar. De ser lika välbäddade ut som de gjorde kvällen innan. Förra helgen fick yngsta sonens säng vara obäddad hela veckoslutet, jag njöt av att se en hög av dynor och ett täcke, och sängöverkastet som låg och samlade damm på golvet. Äldsta sonen är ju borta första veckan nu, och han tänker INTE komma hem inkommande helg...han sätter sin mor på hård inskolning genast i första taget! Vilket betyder att jag första gången på 19 år skall vara ifrån min son 2 veckor... det kommer att resultera i att jag river bort hans sängöverkast nästa veckoslut, råddar om hans täcke och dynor, så att det ser ut som om han vore hemma... ;) Ok, nu skämtar jag om det, men det kan bli verklighet, för saknaden är enorm!

Som sagt är detta bara första veckan av alla otaliga veckor och månader som jag har framför mig med att leva ett liv "utan" barnen här hemma. Kan inte med ord beskriva hur lyckligt lottad jag är att ha det jobb jag har idag! Att just nu då hemmet känns så tomt, ha möjligheten att jobba med andras barn som förgyller min vardag, som ser till att jag har liv och rörelse i runt mig under dagarna. Visst har jag haft det förut också, men nu uppskattar jag det mer än jag kan förklara. Om jag skulle jobba utanför hemmet, betyder det att jag efter arbetsdagen skulle komma hem till ett tyst hem. Nu har jag liv i detta hushåll alla dagar, så kan t.o.m njuta av tystnaden någon timme efter att arbetsdagen är slut. Så den värsta tystnaden och längtan efter mina egna barn kommer först sent på kvällen. Och då kan jag ju gå och lägga mig och sova bort den värsta saknaden... Denna vecka har jag haft möten / program så gott som alla kvällar, så även imorgon kväll och efter det är det fredag, då kommer halva mitt hjärta hem...andra halvan får jag vänta på ännu en vecka <3

Det här är verkligen en tuff period i mitt liv, jag vet att allt blir bra, och jag kommer att njuta av att ha självständiga barn. För mig som i princip varit hemma med mina barn i hela deras liv, tack vare att jag jobbat hemma, så vill inte några meddelanden och något telefonsamtal per vecka, räcka för mig...men jag kämpar och knagglar på, och vet nog i mitt hjärta att allt detta blir nog bra bara det blir färdigt!