Nu var dagen här...
Nu sitter jag här med ett rum tomt, doften av ett bekant rakvatten finns. En salig röra på skrivbordet och några hjälmar som ligger längs golvet. Egentligen är allt som det brukar vara...enda skillnaden att sängen är orörd. Ingen svettig lukt från lakanen, ingen som ligger där som jag halvt hysteriskt måste "banka" liv i, då klockan börjar närma sig eftermiddag. Nej...denna lilla unge har sovit sin första natt i Karis, i sitt "nya hem" på internatet, och min saknad börjar känna av sig.
Igår var yngsta sonens bästa dag i hans liv. Han har så sett framemot att börja sin yrkesskola, och framförallt att "flytta" tillfälligt hemifrån. Senast igår då vi var i full action med att packa hans saker, och jag inflikade med en och annan (i mina ögon) vettig kommentar, fick jag höra: "Herregud vad skönt att flytta till Karis och slippa höra ditt gnäll..." TROR han verkligen han kommer undan mig, fast han flyttar till ett internat och är bara 16 år? Oj,oj hur han har misstolkat sin mor, det är ju NU jag kommer att "trakassera" honom. Att ringa stup i kvarten, meddelande var och varannan timme...det är bara förnamnet :D
Ok, jag bara saknar mina barn, jag är inte galen ännu...så jag kommer inte att trakassera honom dagligen. Visserligen ringde jag, 2 timmar efter att vi lämnade honom på internatet, men jag förvarnade att jag kommer att göra det. Vår äldsta son höll på att spricka, han tyckte jag var den mest pinsammaste mor som existerar på denna jord... Jag ringde, och yngsta sonen svarade så glatt, var t.o.m medgörlig att prata 1 minut. Jag hade väl tänkt ett lite längre samtal ;) Men under den minuten jag hade sonen på tråden, fick jag bekräftelse på att allt var ok, och han var super nöjd med sin tillvaro. Från hans klass i högstadiet var det förutom han själv, 2 andra killar som börjar samma skola. Efter önskemål och en massa tur fick dessa tre pojkar dela samma internat enhet, utöver en pojke till från grannkommunen. Så nu är det 4 svettiga, hormonstinna, trotsiga ungdomar som skall dela rum tillsammans ett år framöver.
Det kommer dom att klara med glans. För så superfint internat dom har, så måste de helt enkelt trivas och må bra. Blev så positivt överraskad av internatet...hade aldrig fantiserat mig dylikt. Utvändigt såg väl huset ut som ett gammalt slitet höghus. Invändigt...Snyggt, rent, modernt, och bra med utrymme. Dessa 4 killar delar på ett stort fint kök, som t.o.m inkluderar en micro, 2 badrum som båda har dusch, en massa skåp från topp till tå, sängar som heter duga och ordentliga skrivbord där det ryms hur många tv:n och datorskärmar som helst. T.o.m gardinerna var från 2000-talet :D Att få inse hur snyggt och fint våra ungdomar får bo, gjorde det redan lättare för mig att lämna sonen dit. Och han fick glädjen att dela sovrum med sin bästa kompis, det han varit mest fundersam över hela sommaren ( ett rum är dubbelrum, de två andra i enheten är enkelrum ) Hade gärna delat med bilder från internatet, men glömde totalt bort att ta foton...var mer fokuserad på att se till att ungen blir "installerad".
Och där är han nu hoppeligen installerad, trivs och har det bra. Och framförallt hoppas jag att han kommer ihåg att sova...Visst vet jag att man orkar en tid utan ordentlig sömn, och jag begriper att ett liv på internat är en rolig tid i ens liv. Men jag hoppas dom alla ändå tar skolgången på fullaste allvar.
Som jag skrev tidigare skulle jag ju inte bara "mista" mina barn, även datorerna i huset skulle ryka iväg med samma fart...Vår yngre son har redan fler veckor gjort harm åt mig om hur jag skall klara mig utan hans dator...den som är min favorit ännu till! Har nog tänkt på samma sak en tid...hur skall jag och min man klara oss med en dator, då vi båda är exakt lika datanördar. Men jag är väl inte en mamma för skojs skull heller :) Jag medger att med eget intresse i bakhuvudet, gav jag ett förslag åt yngsta sonen. Ett förslag om att han skulle satsa lite av sina egna pengar, och jag skulle "köpa" hans dator, så att han kunde köpa en laptop eller en tablett åt sig. Tyckte det vore betydligt enklare att frakta en sådan mellan hemmet och internatet, och på det viset skulle han inte bli datorlös under veckosluten. Och framförallt...då skulle jag få behålla "min" dator. Tog väl ett tag innan sonen var med på noterna, men i alla fall slutade det så att mitt förslag vann :) Så nu är han lycklig ägare till en ny iPad och jag får äntligen ha en "egen" dator :D
Tror det är en större märkbar skillnad nu då den yngre är borta, för han hörs och syns då han är hemma. Full fart hela tiden. Den äldre för inte så mycket väsen av sig, så då hans skola börjar om 1 och en halv vecka, kommer inte tystnaden att vara annorlunda än vad den är nu då minstingen varit borta ett dygn. Imorse då jag vaknade, låg jag en stund i sängen och funderade att: visst var jag ju vaken då sonen kom hem igår kväll / natt. De senaste veckorna har nämligen gott ut på att vaka i takt med att ungen ränt ute på byn. Först efter några minuter slog det mig att herregud, ungen är ju i Karis. Hoppas dagarna går fort så att det blir fredag, så att vårt yrväder kommer hem...LÄNGTAR!!!
Nu var dagen här...
Nu har 6 veckor och 2 dagar gott. Nu är min semester äntligen slut. Skriver faktiskt äntligen, för jag ser verkligen framemot att börja jobba. Träffa mina småttor och deras föräldrar. Få en normal dygnsrytm och lite annat att tänka på, än att mina barn lämnar boet. Det jag fasar mest för är inkommande natt...Senaste veckorna har jag gått och lagt mig mellan 1-2 tiden och sovit till 10-tiden. Imoron skall klockan ringa 6.30...jag tror jag dööör! Så antagligen står jag imoron morgon och ser ut som en vandrande zombie som inte sovit en blund under sin semester. Somnar hoppeligen betydligt bättre imorgon kväll...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar