Stora steg...

Nu kan jag nog med facit på hand säga att livet medför en massa nya saker, ju äldre jag blir desto mer måste jag lära mig och en hel del har jag att bearbeta. Ju äldre mina barn blir, desto mer får jag som mamma att fundera på. Har sagt det förut men säger det igen...att vara förälder till småbarn är jobbigt ibland, men att vara förälder till vuxna barn är tusenfalt jobbigare...i alla fall emotionellt sett! Mitt hjärta är mina barn, då de var små kunde jag bestämma och styra över dem tillika jag älskade dem mest av allt här på jorden, idag kan jag bara älska dem mest av allt här på jorden, utan att ha en syl i vädret...I alla fall när det gäller vår äldre myndiga son.

Vår militärgosse kom hem på torsdag kväll, helt ensam denna gång. Hans flickvän var på "tutor-skolning" så hon kunde inte följa med denna gång :( Förut hade sonen måndagen ledigt, då han hade längre permission under ett veckoslut, men nu har det ändrats, så nu får de civiltjänst på torsdag kväll istället och har fredagen ledig. Sonen hade önskat sig grillmat då han kom hem, och denna mor gör allt för att uppfylla sonens önskningar :) Springer väl i skogen och skjuter älg, lägger ut nät för att få fisk, stoppar korv om det behövs...allt för att serva ungen :) Nå...jag varken skjuter eller fiskar så ingen behöver anmäla mig för olovlig jakt, och inte lär dagen ska komma som jag stoppar korv heller, det finns ju super goda färdig stoppade korvar i butiken, så jag handlar...för det är jag bra på...att handla :) Mitt handlande gav resultat, vi avnjöt en grillmiddag på torsdag kväll med sonen ...

Efter första "tuggan" av grillmiddagen, då jag, gubben och äldsta sonen satt vid bordet,kunde jag inte hålla mig mer...Då ställde jag min fråga...Hade i dagarna tre väntat på att få hem sonen, eftersom han på måndagen textade mig och hade lite funderingar angående gåvor kring sin inkommande 20-års dag. Det duger minsann att ta kontakt med mamma, då det gäller gåvor/pengar ;) Han klargjorde att han helst önskar sig pengar eftersom han inte behöver någonting nu då han är i armén. Det han även klargjorde var att han kommer att behöva lite extra pengar då han blir civil...varför det, frågade jag? Nå han har många planer på gång, men ville inte berätta något mer, han skulle vänta till torsdagen då han kommer hem. Min nyfikenhet var rätt så påtaglig de följande dagarna...

Det han skrev, var att han skulle skaffa sig en hund, därav behöver han pengar. Han pratade redan innan han ryckte in att han ville ha en hund, men jag hade trott att han kommit över det, men tydligen inte. Nå hunden var en av planerna, men vad hade ungen nu för andra projekt han hade i tankarna. Egentligen visste jag vad det var, eller visste och visste...jag hade en mycket stark känsla :) Det är rätt så skrämmande hur bra jag känner mina barn, hur jag kan tolka vissa saker de säger och gör. I synnerhet vår äldre, jag har många gånger berättat åt honom det han har tänkt berätta åt mig, bara för att jag haft den känslan inom mig :) Så var fallet på torsdagen...efter att jag ställde frågan, flikade jag in med att jag nog tror jag vet vad han tänker berätta...Ok, sa sonen, berätta då vad du tror? Det gjorde jag, rätt hade jag och ungen häpnade och undrade hur jag kunde veta? För att jag känner dig så bra och har tolkat "signalerna" jag hört den senaste tiden <3

Trots att jag "visste" vad jag skulle få höra, jag var förberedd, så kom ändå nyheten som en chock, en glad och positiv sådan :) För nu hamnar jag igen en gång bearbeta ändringar i mitt liv...nu måste jag igen en gång släppa på taget, jag hamnar att töja på navelsträngen mellan mig och min son, och fast det är fråga om trevliga saker, är det ändå jobbigt som mamma att hantera situationer där mina barn växer och växer och växer...och växer... Nu har min förstfödda lilla älskade unge tagit sitt första stora steg ut i vuxen världen...Han har sagt upp sin lägenhet, flyttar in hos sin flickvän den 1 juni, och är från och med det officiellt sambo <3 Nu är han inte mera "bara" min militärson, studerande, som tillfälligt bor på sin studieort. Nu kommer han att bilda sitt första hem tillsammans med en annan individ, han börjar planera på riktigt inför sin framtid...

Visst har jag vetat att han säkerligen aldrig mera flyttar hem tillbaka på heltid, men nu känns det mer verkligt. Förstå mig inte fel, jag är super glad för min son och hans flickvän, och jag kommer jätte bra överens med henne :) Men nu måste jag banka vett i mitt huvud att nu är det deras hem, nu har jag inget att inverka på mer. Nu kan jag inte lägga mig i, kan inte ha ett finger med här och där. Visst bestämde sonen själv hur han ville ha sitt första hem då han började studera, men då dög jag ännu som rådgivare och städhjälp :) Nu då vi sade med min man att vi kan komma och hjälpa med flytten i maj, om det behövs, så menade sonen att de nog klarar sig själv. Tror det var då jag ställde följande fråga...är det nu jag måste vänja mig vid att "dela" dig på julafton... ;) Ungen skrattade och sa: Nej mamma, jag kommer nog hem till julen, xxxxxxx skall nog också fira julen med hennes släkt!  Jag drog en lättnadens suck... :D

Så nu är vi inne i denna fas i vårt liv, igen en milstolpe klokare. Så för tusan, jag upprepar mig...ni som har era små barn där hemma ännu, ta vara på varje minut, varje sekund. Sug åt er så mycket ni bara kan av era barn <3 Känns som om det var igår jag följde min blivande 20 åring till första klassen i skolan...Nu får jag följa på sidan om då han börjar sin verkliga resa in i den "hårda och tuffa" vuxna världen. Och jag hoppas verkligen han har ett tungt bagage på ryggen med allt som vi försökt lära och uppfostra honom med inför denna fas av hans liv <3 <3 <3