Min vardag...

I augusti för 14 år sedan, var jag hemma, vårdledig med vår yngsta son, nyss fylld 2 år. Funderade inte så mycket hur min framtid skulle se ut. Jag njöt av att vara hemma med våra två söner, dagarna var fullspäckade av mys tillsammans med barnen. Åren innan hade jag jobbat i min mors blombutik, min utbildning på den tiden var florist. Visst hade jag möjlighet att återgå till det jobbet den dagen jag ville avsluta min vårdledighet, men jag hade ingen panik, jag ville så gärna vara hemma med pojkarna. Då jag såg en annons i tidningen, som kunde ge mig möjlighet att vara hemma med mina barn en längre tid framöver, kunde jag inte låta chansen gå förbi, trots att jag inte hade behörighet till denna tjänst...

1.9.1999, började jag en ny karriär, jag blev familjedagvårdare. Mina tankar var många, undrade vad jag lagt mig in i, framför allt trodde jag aldrig detta jobb skulle bli långvarigt...Jag som inte hade någon utbildning alls inom barnskötsel...Nu har jag haft detta jobb 14 år, hoppas jag om 14 år kan skriva igen, att jag haft detta jobb 28 år :) Trots att jag ingen utbildning hade, anser jag att jag klarat det rätt så bra. Som personen jag ringde till då jag sökte tjänsten, för att kolla om det över huvudtaget var någon idé för mig att lägga in ansökan, då jag saknade behörighet, sa till mig: Du har två egna barn, bättre praktik kan man inte få. Jag hade turen på min sida...ingen behörig person sökte tjänsten, så jobbet var mitt :)

Jag har en princip, en mycket stark sådan! Jag skriver inga inlägg, varken på Facebook eller på min blogg om saker som händer i mitt jobb. Jag respekterar att mitt jobb handlar om andra människor, deras barn och deras liv. För det mesta är mitt jobb givande, ger en massa glädje, men tyvärr är det så att jag aldrig kommer att dela det med mig här med mina läsare. Det är endast jag och min familj som får uppleva alla oförglömliga stunder med alla barn jag har haft privilegiet att få dela mina 14 år med, som dagmamma :) Men en händelse tänker jag berätta om, bara för att ni ska få ta del av hur härligt mitt jobb kan vara. Jag har tillfrågat familjen, och fått deras "välsignelse", för att få skriva om detta.

Under mina 14 år, har jag hunnit ha otroligt många barn i mitt hem, och jag minns dem alla. Jag kommer ihåg något speciellt från vareviga en. (för säkerhets skull, har jag dem alla uppskrivna på ett papper, ifall jag blir dement, då ålderdomen faller på) Jag har minnen av dem alla, både i hjärtat, men även runt omkring mig i vårt hem, tack vare materiella saker jag fått av familjerna :) Det bästa och största tacket jag någonsin kan få av alla barn jag skött om, är att se deras glädje då de träffar mig efter att de inte längre är mina dagbarn. De vill fortfarande hälsa på mig, prata med mig...de "skäms" inte då deras gamla dagmamma kommer emot dem. Jag har i rätt många "fall" haft den turen, att jag fått vara dagmamma åt alla barn inom samma familj, haft chansen att vara med i fler år tillsammans med många familjer. Det i sin tur, betyder att jag inte endast byggt upp ett starkt band med barnen, jag har även blivit god vän med föräldrarna, så sorgen är ännu större då dagen kommer då det är dags för avsked, då barnen är så stora för att ta nästa steg i sitt liv och lämna familjedagvården...

I maj detta år, var det dags för en sådan händelse...Då skulle jag "släppa loss" en familj jag hade haft kontakt med i 9 år...Först var deras äldre barn hos mig, som byttes ut mot deras yngre då det var dags för den äldre att fara till lekis. Dagen då den yngre slutade, var det tårar, så som alltid då något barn vuxit till sig och slutar hos mig. Tack och lov, bor vi på en liten ort, så verkligheten är ju den att jag har möjlighet att se mina forna dagbarn nästan dagligen, så kontakten finns, men inte lika intensivt som då de var hemma hos mig. Och saknaden finns alltid, för visst binder man ett band med ett barn du umgås med 8h / dag, 5 dagar i veckan med...

För ett par veckor sedan fick jag ett samtal, ett samtal som gjorde mig så glad. Killen som slutade hos mig i maj, hade med tårarna i ögonen bett sin mor att ringa mig, för att han saknade mig så, och ville komma och hälsa på. Känslan, då jag hörde detta, fick mig att rysa, för visst måste jag skryta nu...jag kände mig stolt, jag var uppskattad av denna härliga kille. Det fanns inte en tanke på att jag skulle ha missat chansen att denna gosse skulle komma en dag igen till mig, och till barngruppen han lekte med förut. Både jag och de andra barnen var i extas hela förra veckan då vi visste att han skulle komma och hälsa på en stund :) Men det var inget emot att se glädjen som killen utstrålade,glädjen i hans ögon, då han kom och rusade in i lekrummet och var genast i full gång med sina "gamla" kompisar och han kom ihåg alla mina regler och rutiner...:) Då han gick på wc, kom vi underfund med att han inte ens behövde en karta, han kom ihåg var den fanns. Att städa undan i lekrummet, klarade han galant, vissa saker kollade han med mig, i vilken låda en viss sak skulle...han sa med sitt härliga leende, att han nog kommer ihåg det mesta, men... ;) Och då min yngsta son kom hem från skolan, och lill-killen som var på besök hade alltid ett gott öga till mina söner, och var fascinerad av mina pojkars mopeder, lade ju genast märke till, skärpt kille som han är, att vår yngre inte hade samma moped som vår äldre, så han undrade om vår yngre köpt en ny :)

Att få uppleva dessa härliga barn, få glädjen att vara omringad av barn med sin ärlighet, sina spontana kommenterar, sina rätta jag...kan jag mer begära? I mitt jobb kommer "föräldrarna på köpet", och det är de bästa bonusarna jag fått, jag har fått en massa nya vänner under åren, jag har lärt mig känna många nya barn och vuxna under mina 14 år...fler vill jag lära känna. Jag hoppas kunna hålla kontakten på något vis med alla, och är jag lika positiv som killen som var på besök förra fredagen, så blir allt bra...för han sa till mig fler gånger: Nästa gång jag kommer...:) Och han är SÅ VÄLKOMMEN <3