Vem har rätt att göra beslut, vem bestämmer över vem...Vilken individ kan komma fram till en annan och berätta hur saker och ting skall förlöpa...Vem sitter på den makt, att du kan styra och ställa över ens annans liv...Finns det någon levande varelse, som kan lägga fram ett intyg, där du kan intyga att du har alla rättigheter att "bestämma-ta slutsatser-inse-ha en åsikt" över att du har rätten att "köra över" folk i din omgivning... Ibland känner jag den känslan, att folk kan sopa mig under mattan, bäst de vill...De tror att jag inte har en åsikt, de tror att jag inte får upp min mun...de tror att de kan slänga mig och min familj runt, bäst de vill...
Men nej, nu är fallet inte så...Jag är född med en hjärna, jag kan tänka för mig själv, jag kan faktiskt göra egna beslut, inte kanske alltid de rätta besluten, men jag kan ha en åsikt, och jag har fullständig rätt till min åsikt...Och idag, IDAG har jag och min man gjort ett stort beslut i vår familj! Vi har haft många, långa diskussioner tillsammans senaste veckoslut, vi har övervägt saken, balanserat med beslutet...gör vi rätt eller fel...Vi har ingen skolning, än mindre ett intyg som tillrätta gör oss färdigheten att bearbeta en dylik situation, för att kämpa med frågor vi aldrig får ett svar på... Men vi har kommit fram till att, det beslut vi tagit idag, kan endast tiden visa om det var rätt beslut. Antagligen har vi tagit vatten över huvudet, men i våra hjärtan känner vi att detta steg var oundvikligt, det var ett steg vi var tvungna att ta, för att hitta ett lugn i familjen och ett sinnesro i kroppen...
Då man gör vissa "stora" beslut inom familjen, kommer tankarna om vad omvärlden skall tänka, vad skall våra familjer, vänner, säga...än värre...vad skall de elaka tungorna säga, de människor som egentligen inte känner oss, än mindre umgås med oss...Tack och lov har jag kommit till det stadiet i mitt liv att jag bokstavligen SKITER I VAD ANDRA TÄNKER...Det är mitt liv, jag lever det en gång, och jag gör det på mitt sätt...(ok, jag erkänner...jag försöker resonera med min man, så att vi båda kommer till en överenskommelse) Med en man som inte riktigt kommit till det stadiet ännu, att han kan förbigå vad omgivning tycker, gör mitt jobb dubbelt värre...Jag skall "hjälpa" honom tillika jag kämpar med mina egna funderingar...Oftast ser jag att min man är på samma våglängd som mig, men är till en del motsträvig att ta steget ut, i rädsla om vad omgivning tänker...Till hans nackdel, har han fått en fru, som då det verkligen gäller, något som ligger närmast mitt hjärta, så ger jag mig inte, jag visar mitt rätta negativa jag...och jag ger mig inte. Då min man äntligen "kryper ur sitt skal", vågar säga det han tänker, vågar vara sig själv...då är vi oftast överens...Så som i beslutet vi gjort idag!
Beslutet vi gjort, har inte bara gett ett lugn i min kropp, jag ser även att min man dragit en suck av lättnad, efter att alla nära och kära blivit informerade om dagens beslut...Han behövde höra en "välsignelse", att folk godtog vårt beslut...Måste hålla med om hans känsla, hans funderingar...Då beslutet var gjort, tänkte jag på alla de i vår närhet, vem jag ville informera innan det kommer ut som ett rykte på byn...Efter att jag skrivit detta på min blogg, så vet jag att det inte är hemligt mer, så jag har sett till att informera personligen innan åt de personer jag vill att skall ta del av våra problem...Mitt sista samtal idag, var till min mor, för hennes tankar betyder en hel del för mig, men innerst inne var jag mest "rädd" för hennes reaktion... Den respons jag fick av min mor, gav den sista välsignelsen för det beslut jag och min man gjort idag...Inte för att jag skulle ha ångrat eller gjort ett annat beslut, fast min mor hade haft en avvikande åsikt, men att hon klargjorde för mig att hon hade gjort samma sak, hon var fullständigt av den åsikten att vi gjort det rätta beslutet och hon skulle stå bakom oss till fullo...det var punkten jag behövde, för att vara säker på att jag gjort rätt beslut...
Den stora frågan jag och min man kommit till rätta med idag, är en sak jag kunde skriva om i oändlighet, jag skulle kunna skriva sida efter sida, så mycket finns det att berätta...Mina närmaste vänner vet vad det är fråga om, en dag kanske jag skriver det hit...För tillfället känner jag inget behov att gå inpå närmare detaljer, lite mer fakta kommer det säkert, men just nu, hela denna dag känner jag en sådan grym lättnad över att vi kommit till ett beslut, en ändring i en vardag, som endast medfört bekymmer, oro, fått mitt hjärta att slitas i bitar...Ni som inte upplevt detta, kommer aldrig att förstå...Inte ens de som bara hört min version...kommer att förstå...jag vet att vår familj kommer att vara diskussions moment nummer 1...men det kvittar...för jag gör det som känns bäst för min familj, jag försöker göra det rätta...
Och...JO...NEJ...jag skall inte skiljas från min man... Beslutet vi gjort, är att ta bort vår yngre son från skolan, han sköter sitt skolarbete hemifrån, med ansvar av oss föräldrar...!!! Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar