Förutom att jag då har en grym medkänsla för mina barn, har ju även min omtanke för djur vuxit under åren. Katten, ja den vet ni alla redan vad den betyder för mig, men hon är inte det enda husdjur vi haft. Nej, husdjuren har varit många under åren tillsammans med min familj. Innan barnen föddes hade jag och min man en hel massa "kräk". Det var allt från sköldpaddor till undulater och kaniner...Med åren såg vi till att lämna oss utan alla djur, men då pojkarna var små ville de ha sin beskärda del, så det blev några kaniner utomhus till en början, som på följdes av ett akvarium, vackert som bara den DÅ det var rentvättat ;) Akvariet, förutom katten då förstås, är det enda jag njutit av då det gällt husdjur. För visst är ett välskött akvarium, med många fina fiskar i, en rofylld blick för ditt öga :)
Tyvärr är det ledsamt och tråkigt då dagen kommer att de här älskade husdjuren dör, men det är sådant man måste acceptera redan innan du införskaffar djur åt dig. Ännu viktigare, innan man gör slag i saken, är att vara beredd att verkligen sköta om dessa djur, oberoende av art. Och det är väl här min moders instinkt träder fram i fulla drag! I vårt hushåll är det väl som hos de flesta andra...ungarna vill ha...tycker det är skoj någon vecka...efter det tar mor i huset över... Och mor i huset har mest ledsamt då något djur dör. Minns då första akvariefisken dog, då var det sorg, även för pojkarna. Det var fullständig begravning, fisken i tändsticksasken, grop grävdes, blommor på graven...ja hela köret...psalmerna skippade vi ;) Andra och tredje fiskens öde, fick väl på något sådär, ett liknande avsked...men då vi var inne på 10-talet av fiskar som dött, och det var endast jag som tyckte synd om den lilla, övriga familjen tyckte jag skulle spola ner den i wc:n, då var det inte roligt längre...man spolar väl för fan inte ner ett husdjur! Så jag virade vackert in fisken i ett papper och la den i papperskorgen. Då vi var inne på fisk nummer 50 (?), ja då spolade jag nog ner den, skaffade inga fler, såg till att akvariet med alla tillbehör rök ut i förrådet...
Efter det har det bara varit katten, fram tills någon vecka sedan då vår yngsta kommer hem, sent en kväll och meddelar att han skaffat sig ett nytt husdjur...Han lägger en tom läskflaska framför mig och säger:Här mamma, här är mitt nya djur. Jag ser fler minuter in i flaskan, ser inget, är nästan redo att konstatera att ungen fått fnatt. Så jag frågar ungen, vad detta är för skämt? Då ser han på mig, som om jag skulle fatta noll, och säger: Ser du inte min nya pinne, min vandrande pinne? Den är nog där inne, och jag har döpt den till Bert! Efter detta kommer det en lång förklaring om vad denna Bert behöver för "lokal" att bo i och vad han skall gödas med...Då förstod jag att det verkligen fanns en levande varelse i denna flaska som mitt öga inte kunde
se, och min omtanke vaknade till liv, så det första jag utbrast var: Herregud, finns det lufthål i flaskan, så den stackarn får luft? :)
Jag klargjorde sonen, att detta kräk tänker jag inte befatta mig vid överhuvudtaget. Jag vågar inte röra den minimala "stickan" och jag har absolut ingen vetskap om hur man sköter dylika djur. Nu har sonen verkligen skött om sin Bert till fullo. Han städar upp i glasburken, fixar mat och kelar lite nu som då med sin pinne ;) Eftersom Bert bor i en skål bredvid sonens dator, där jag ofta sitter om kvällarna, har jag inte annat kunna göra än att följa med detta lilla liv. Nu har Bert blivit en stor pojke, han är nästan 3cm lång och 3mm bred, så nu ser man honom, nästan alltid, förutom då han gömmer sig längs med någon pinne, och jag svänger hysteriskt på burken, i rädsla att han dött ;) Men än lever han och mår bra, fast sonen idag trodde att Bert´s sista stund var kommen...
Jag tyckte idag att burken behövde en rejäl städning, så då sonen kom hem från skolan, meddelade jag honom ironiskt, att Bert knackat i skålen och bett om en städning och ny mat. Då frågade sonen vad jag svarade Bert ;) Jag sa att jag lovade att det skulle fixas idag! Sonen hade lite fullt upp, sa att han skulle göra det ikväll, tillika han utbrister att nu har Bert gått och dött. Där låg pinnen raklång i bottnet...jag som ännu såg den i liv på förmiddagen. Men Bert drog en joke med sonen, för visst blev det sprätt i benen på pinnen, då sonen försökte flytta på honom. Så då blev det fart i mig, eftersom sonen inte hade tid just då. Jag fixade rent och fint åt den vandrande pinnen, i med nya fräscha kvistar, nya gurkskivor och lite fuktstänk i burken, allt för att Bert ska må bra :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar