Planerna ändras...

Första semesterdagen idag, blev verkligen inte så som jag hade planerat den...Morgonen började som tänkt, jag fick en välförtjänt sovmorgon, ingen väckarklocka som störde mig. Visst vaknade jag till då gubbens klocka ringde, men då var det skönt att bara få svänga sida och fortsätta sova. Väl uppstigen gjorde jag de dagliga morgonsysslorna, som ju tyvärr inte försvinner fast det är semester :( Jag var så gott som klar och skulle börja med ett av mina "projekt" jag har tänkt få gjort under min lediga tid, men då blev det ändrade planer för första gången under denna dag...

Min man hade en kort arbetsdag och kom hem 12 tiden, vilket vi inte hade räknat med. Och då tycker min kära man att vi ska fara till mina föräldrar och fixa till platsen dit vi skall flytta vår ögonsten till båt, som endast står på landbacken nuförtiden...Jag hade absolut ingen lust, men snäll som jag är så slopade jag mina planer och tyckte väl det var lika bra att få saken ur världen. Hemma hos mina föräldrar hann vi vara knappt en halv timme, innan dagens planer ändrade för andra gången denna dag...Planerna ändrades till ett svettigt och kämpigt pådrag som jag trodde att aldrig skulle ta slut.

Min man, min bror, min mor och jag står och pratar då vi mitt i allt får syn på två djur som står nere längs vägen. Jag trodde det var 2 hundar...tills min mor ropar åt min bror att han måste springa fort som fan, det är deras får som rymt från hagen. Då blev det eld i baken på oss alla...Nu var det fråga om lamm/får som endast är 3 månader gamla och kommit till mina föräldrar förra veckans torsdag. D.v.s att omgivningen, människorna och allt var nytt för de stackars små liven. De har ingen förtroende för människor ännu, de har inte vågat äta från människohand ännu under de 4 dagar de varit hos mina föräldrar. Och nu var dessa två vilsna varelser på väg ut i stora världen för att forska marken omkring dem...

3 månader gamla Ada och Alma <3

Bilarna kör kors och tvärs, fåren springer rakt över vägen...då tänkte jag redan att detta slutar fort, men tragiskt. Första halvtimmen höll de sig runt grannarnas gårdar, med min bror efter dem. Han kom aldrig närmare än 5 meter innan de blev skrämda och sprang iväg, och brorsan min sprang efter. Då de bekantat sig med grannarnas gräs, bar det iväg till skogs... Min bror följde dem intensivt och hade dem hela tiden under synhåll. Efter en timme ringde min bror och bad mig och min man att köra iväg till ett ställe där han visste att det kommer en åker emot, han skulle försöka få dem dit, om vi eventuellt skulle kunna omringa dem där. 3 personer, 2 vettskrämda får och en stor åker...lät ju inte som den bästa planen, men i det skede tänkte väl ingen klart, det enda vi hoppades var att få fåren fast. Vi parkerade hos en bekant, berättade situationen för honom och frågade om han hade några tips att ge... Medan vi väntade på att se skymten av fåren och min bror, så ringer min bror och säger att fåren totalt bytt riktning och springer åt ett annat håll...

Så hem tillbaka till mina föräldrar och vänta på nästa direktiv... Nu hade jag redan ringt många samtal, för att få goda råd eller eventuellt få tag på en vallhund. 2 timmar efter att fåren rymt, ringer min bror och säger att han är rätt så nära, han har dem på andra sidan vägen igen och att vi alla ska komma för att försöka "styra" dem till rätt håll. Nu har vi fått hjälp av grannar, som helhjärtat ställde upp för att rädda fåren. Vi får dem över vägen, med en massa bilar som hamnar att tvärbromsa, tack och lov händer inget värre... Vi har dem på mina föräldrars gård, NÄSTAN inringade i ett stängsel vi riggat upp. 5 minuter senare har vi både fåren och min bror vilse i skogen på andra sidan vägen igen...Då håller nog jag på att ge upp, ser inget hopp i detta, annat än att be till gud och hoppas på att fåren hittar hem av sig själv...

Vi avvaktar igen en god stund, då ringer jag min bror för att fråga läget. Får inget svar...ringer igen, inget svar...min mor blir orolig och även hon ringer utan att få svar. Då fasar vi för att han fallit, eller rent av blivit ormbiten, eftersom han springer omkring i skogen barbent med endast Crocs på fötterna. Jag försökte lugna min mor, och säga att risken finns att han tappat telefonen, då han springer omkring i skogen. Tillika säger min man att nu ser han min bror! Och vad ser vi andra, JO han kommer med ett av fåren i famnen :) Har nog aldrig sett min bror så svettig och slut, men han kämpade in i det sista för att orka bära fåret ända in i hagen. Så vilken tur att han inte stannade upp för att svara i telefonen då vi ringde :D Nu vaknade nog allas hopp igen, nu var vi halvvägs, 1 fast...1 kvar...

Personen vi pratade med tidigare, där vi skulle "möta" min bror och fåren, hade tänkt att han tar barnen + några extra barn med sig och hoppar i bilen och kollar läget ifall vi fått fast fåren. Tack vare hans hjälp och alla 5 barn han hade med sig fick de tillsammans med min bror det första fåret fast. Han blev och kollade det andra fåret medan min bror bar hem det andra. Min man for sedan iväg men min bror för att få fast det andra. Nu var vi kvinnfolk rätt så säkra på att det andra borde vara lättare att få fast...men där tog vi fel. En halv timme senare gav gubbarna upp för då hade de tappat bort fåret. De hade ingen aning om vart det försvunnit... Glad för att ena fåret var hemma, men mycket vemodig över att det andra nu springer ensam i skogen, hoppade vi i bilen och kom hem. 3 1/2 timme höll detta pådrag på, jag hade inte ätit en smula på hela dagen, så var rätt så slut då vi kom hem.

Tur att vi hade rester att värma, så behövde inte kocka. Tog hjälp av Facebook och lade in en text med hopp om iakttagelser ifall någon ser ett irrande får. Vi hade även bett alla grannar i närheten höra av sig i fall de ser ett brunt får i närheten. Djurvän som jag är, hade jag lite sjukt i magen då jag tänkte på det ensamma fåret ute i det fria, för att inte tala om det andra som var ensam i sin hage. Visserligen var den i trygghet...Hoppades på att den som var i trygghet skulle bräka på utav helvete så att den andra eventuellt hörde och skulle hitta vägen hem. Jag hann äta halva portionen, då min telefon ringer och min bror, andfådd som bara den, ber oss att komma genast. En granne hade hört bräkande i skogen, så brorsan hade rusat dit och nu var på väg att få den "vallandes" hemåt... Vi rusar iväg, och då vi kommer fram hör jag ett får bräka så in i norden och ser en massa människor som försöker hjälpa till för att få fast den.

Och vi var så nära, så nära, såå nära med att få fast den. Mina föräldrars grannfru, lockade fåret till sig med att bokstavligen härma ett fårläte, hon bräkte på som bara den. Den fasttagna lilla filuren i hagen sa inte ett skvatt, den låg och sov och brydde sig inte om att kompisen var i panik på andra sidan av vägen. Grannfrun lyckades med sina läten få fåret att komma på två meters avstånd från henne och min man. Men för långt bort för att våga "kasta sig" över det. Då ropade jag åt henne att hon skulle komma över på rätt sida av vägen i hopp om att locka den närmare sin hage och sitt "syskon". Det lyckades till den del, att vi fick fåret över till rätt sida, men sen blev det kaos. Då vågade jag inte se mera...Något skrämde fåret som tog ett skutt ut på landsvägen, och fortsatte sin färd springande mitt på vägen. Jag tyckte mig höra ett duns, och var på det klara att fåret blivit under en bil :( Tillika ser jag att min bror och min man springer så tusan längs med gångbanan...

Efter en stund får jag klarhet i att det andra fåret är på väg hem, även denna gång i min brors armar. Resan för detta får slutade med att, igen hade samma härliga gubbe med alla härliga hjälpsamma barn varit involverade... Barnen hade sagt att: ska vi inte fara och se om de fått fast det andra fåret. Så de hoppade alla i bilen och råkade komma mitt i pådraget då vi jagade får nummer 2. Då fåret sprang längs med landsvägen, körde karln i fråga fast fåret, körde förbi det och nästan "prejade" fåret av vägen och ner i diket. Hoppade ur bilen, fick tag i fåret och höll fast det tills min bror kom. Den stackars killen kom strumpfota och genomvåt enda upp till knäna körandes hem till mina föräldrar, men han var glad för att allt slutade lyckligt :) Så är även jag, min man och min familj. Barnen i fråga blev tackade med en massa jordgubbar och ärter, de vuxna nöjde sig med ett tack. De var glada att de fått vara med och hjälpa :)

Uppskärrade men återförenade <3

Trodde aldrig att denna 6 timmars pärs skulle sluta så här bra, trodde nog aldrig vi skulle få fast dem under detta dygn, för att vara ärlig, trodde jag inte att vi aldrig skulle få fast dem. Vad härligt att se hur grannar och bekanta, även obekanta ställer upp för att hjälpa. För utan alla dem idag hade nog mina föräldrar antagligen haft två vilsna får ännu springandes i det fria... Tusen tack till er alla <3 Så min första semesterdag kan jag summera med att den varit mycket händelserik och motionsrik. En av dem som var med och hjälpte var hemma från Sverige och hälsade på sin mor, och hon sa, att hon inte minns när det skulle ha hänt så här mycket i Kärra by senast :) Så vilken tur att dagens oro slutade med glädje för många :)