Idag morgon kom vår yngre och frågade mig: Mamma, alltså fyller brorsan 18 om en vecka? Jag svalde och sa, nej tyvärr...det är bara 6 dagar kvar...som om det skulle spela någon större roll med en dag hit eller dit, men i detta fall spelar det stor roll ;) Tror bestämt att vår yngre väntar lika mycket på den stora dagen som vår äldre gör...Eller rättare sagt väntar den yngre på att brorsan skall få körkort, så han slipper med ut och glida på byn... Visserligen väntade han lika mycket på dagen då den äldre skulle få mopokort, så han skulle få åka med bak på mopon...Men det hände mycket sällan, storebror var inte så villig att kuska brorsan hit och dit...Men vi hoppas han nu låter den yngre vara med och runda i byn nu som då...I alla fall verkade vår äldre medgörlig då jag för någon dag ställde frågan om han är villig att skjutsa brorsan någon gång vid behov...Visserligen flikade han in med att det vore ju önskvärt att vi såna gånger kan bidra med en slant till bensin...Och en massa slantar till bensin kommer ju ungen att behöva, så han kommer antagligen att föreslå till lillbrorsan att han skall fara en det ena ställe efter det andra...:)
Vemods känslorna kommer förstås då jag måste konstatera att mitt barn inte längre är ett barn, han är vuxen, han får/måste själv göra många beslut, beslut vi föräldrar inte mera kan argumentera med, han har all rätt att bestämma själv...Oros känslorna är väl värre, för denna känsla bär man väl som förälder med sig hela livet då det gäller ens barn. Oron över att mitt barn skall klara sig här i livet, den dagen han ställer sig fullständigt på sina egna ben och skall skapa sig ett eget liv... Jag behöver ju bara se tillbaka på mitt eget liv, se tillbaka på allt jag gått igenom, vilka stora och svåra beslut jag ibland hamnat att göra. Att våga ta steget ut och bilda familj, våga satsa ekonomiskt för att bygga hus...Alla beslut är jag glad för att jag gjort, annars hade jag inte haft det jag har idag :) Jag hoppas mina barn skall få känna samma glädje då de är i min ålder! Tack och lov berör inte så stora frågor min son ännu, han bor ju hemma, har fler år av studier framför sig, så än är han beroende av sina föräldrar något år framöver... :D
Trots all oro och vemod, känner jag som sagt även en enorm glädje över att vår äldre blir myndig! Jag glädjer mig för hans skull, jag ser hur han själv väntar på den stora dagen...För visst är det den bästa dagen i ens liv, att få bli vuxen...Som barn väntar man ju bara på denna stora dag, det är då livet börjar...Inte förstår man ännu som 18-åring, hur många gånger man under de följande 10 åren mången gång tänker tanken: Oj, skulle jag vara barn och slippa alla bekymmer...;) jag gläds över att kunna kommendera iväg sonen för att åka iväg till butiken-söka lillebror-lämna in lotto...ja, allt sånt han som 18-åring kan göra, sådant han kan hjälpa sin mor med som förut var omöjligt...Om han är beredd att ställ upp, det återstår att se...;)
Eftersom jag alltid vill det bästa för mina barn, så har jag självklart gett den äran åt vår förstfödda att han fyller 18 på en fredag...:) Hade jag det vetat för 18 år sen, hade jag nog knipit ihop benen, lagt knut på dem...Det hade förstås varit omöjligt eftersom han är född med kejsarsnitt...Så nu behöver inte jag baka och stressa inför nästa fredag, min son kommer att fira sin dag på krogen, det hade även jag gjort om jag fyllt 18 på en fredag...lördagen skall han fira tillsammans med sina vänner...När han skall hinna fira tillsammans med släkt och familjebekanta, ja, det måste jag kolla upp med honom...han skall få göra sitt första beslut som vuxen :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar