Dubbelglädje...

Nu är det hänt, nu är den stora dagen äntligen kommen... Denna dag har varit efterlängtad, både på gott och ont... Dagen då vår yngre känner en stor frihet, en frihet att ta sig fram på egen hand, att klara sig själv... Dagen som för mig innebär åter en stor oro, en oro över att ha båda sina barn ute på landsvägarna... Men ändå en dag, jag igen än gång delar den stora glädjen med min son, att han tagit ett steg närmare vuxenlivet...

Som ni förstår, har vår yngre fått sitt moped-kort idag :) Vilken bra dag för honom, känslan att få sätta sig på sin moped, med kortet i bakfickan, och äntligen få slå på blinken och köra ut på "riktiga" vägen, istället för att gasa på av och an framför vårt hus... Få se  om ungen håller hemkomst tiden idag, det kan ju vara att han helt glömmer bort att se på klockan ikväll. Visserligen hade jag tänkt ge honom en halv timme "extra tid" ikväll, eftersom jag kan tänka mig hur roligt det måste vara att köra omkring i byn...Han har inte begärt om att få vara längre ute, så visst är jag glad om han kommer hem vid utsatt tid, då nämner jag inget om att jag planerat för att vara extra snäll idag ;) Helst skulle han ju få komma hem 1 timme tidigare, bara så jag vet att han är i säkert behåll... ;)

Underligt hur man som förälder lär sig med tiden då barnen växer upp. Jag måste erkänna att jag inte är riktigt lika "hysterisk" nu då son nummer 2 är ute med mopeden första dagen, som jag var då den äldre körde iväg första gången med sin moped...Då följde jag och mannen efter med bil fler kilometer, bara för att se att allt går bra...Stackars pojke, det måtte ha varit mer nervöst för honom då mor och far sitter bakom och synar, istället för att han skulle ha fått köra iväg ensam... Vår yngre har nog kommit en hel del lindriga undan, tack vare att storebror har banat väg för honom... Visst är jag precis lika orolig för att något skall hända vår yngre, men jag är inte hysteriskt orolig :)

Nu måste jag vara lite nostalgisk, tänka tillbaka på åren som gått, och dela med mig av de tankar jag funderat på idag... Jag började min karriär som dagmamma för 14 år sedan, en månad efter att vår yngre fyllt 1 år. I min första barngrupp jag fick, fanns det en liten tjej, nästan på dagen en månad äldre en vår yngsta... Dessa två små liv, fattade tycke för varann direkt...de lekte alltid tillsammans, oberoende om det var fråga om pojk / flick lekar...Båda var som sagt vid detta tillfälle lite på ett år...Åren gick, vänskapsbandet blev bara starkare. Då vi började bygga hus, visade sig inte bättre än att vår sons bästa vän med familj köpte tomten mitt emot oss, så trots att dagbarns tiden för henne var på slutrakan, kunde ändå barnen fortsätta sin vänskap... Och det gjorde den, skulle jag lista upp allt vad de två grejat med tillsammans skulle jag få skriva fler inlägg. De två var oskiljaktiga, de väntade på varann vareviga morgon, för att gå tillsammans till skolan. Genast efter skolan spendera dom all lediga tid tillsammans...

Nu var det ju fråga om en flicka och en pojke, men det var aldrig fråga om att de satt och lekte endera med bilar eller dockor. De här två barnen var de mest uppfinningsrika, natur älskande barn jag kan tänka mig...de byggde, experimenterade, lagade mat utomhus, deras kreativitet var det aldrig något fel på. Och allt de grejade med, gjorde de i fullt samspråk, de stred aldrig... T.om wc-besöken gjorde de som ett gammalt gift par...då den ena satt på byttan, stod den andra och tvättade händerna, medan munnarna gick :) Då de gick i de lägre klasserna i lågstadiet, pratade vi föräldrar sinsemellan ofta om hur länge det kommer att "gå klart", hur länge kommer vänskapen att vara så stark, innan väggen kommer emot att de söker sig för att umgås med vänner av sitt eget kön... hur länge "täcks" de vara så goda kompisar? Vi trodde för varje år skolan började att nu går de nog inte tillsammans till skolan mer på morgnarna...men det gjorde dom...Under 6 år, hela lågstadiet, väntade de på varann på vägen mellan våra hus och så traskade dom iväg :)

Då högstadiet började, då blev det ändring...då var det inte mer samma rutinerade vardag mellan de här två bästa vännerna...Men vad jag insett de senaste två åren, så det ända som ändrat, är det som syns utåt...Invändigt är deras vänskap lika stark som förut, om inte starkare. De pratar aldrig illa om varann, skvallrar aldrig på varann, de håller alltid varann bakom ryggen, oavsett vad som hänt... I mina ögon är de oskiljaktiga som vänner, och det de här två härliga ungdomar gjort de två senaste veckorna, visserligen av en slump, av ett sammanträffande, får mig ännu mer säker på att de här två är själsvänner för livet...

Förra veckan klarade ju vår yngsta sitt teoriprov, hans barndoms tjejkompis gjorde samma sak, samma dag men några timmar tidigare...Idag gjorde flickan sitt hanteringsprov några timmar tidigare än vår son, och klarade det, så båda två har fått sitt moped kort idag, båda två känner säkert samma glädje, och den får dom dela tillsammans, så som dom nästan delat hela sin uppväxt :) Så egentligen känner jag dubbel glädje idag, då både min son och hans bästa vän har samma lyckade dag! Jag kan tänka mig att de båda glider in i vägskälet tillsammans ikväll...lika lyckliga :) Härliga ungdomar, hoppas deras vänskap består...det tror jag den gör, efter allt de gått igenom :)