Skolan engagerar våra killar, deras vardag är rätt så rutinerad, så även min. Mitt jobb har väl inte ändrats märkbart, jag har världens godaste dagbarn hos mig, barnen som gör att jag fortfarande känner mig som om jag vore 25 år... För ingen kan väl argumentera emot det att barnen håller oss unga. Tänk att 5 dagar i veckan vara omringad av små härliga liv, år efter år få uppleva de stora stegen de små barnen gör...Sina första steg, första ord...Allt detta är jag fortfarande omringad av i mitt liv, den enda märkbara skillnaden i dags läge är att jag har min man bredvid mig, sida vid sida, varje steg jag tar...där är han...
Nå riktigt så bokstavligt är det väl inte, men visst är han där i runt mig...mest hela tiden, nuförtiden...Det är väl nu om någonsin vårt äktenskap läggs på prov,17 år efter att vi sade JA till varann...Tack och lov har jag varit van vid att ha en man som jobbar skift, och spenderar en hel massa tid hemma, så jag har blivit van under åren...Alla längtar väl efter en semester, då man har tid att umgås med hela familjen, men jag som jobbar hemma, och spenderar all min tid tillsammans med familjen, leker väl ibland med tanken att: Herregud, försvinn alla, och ge mig en timme lugn och ro... ;) Den tanken tänker jag fortfarande ibland...
Jag älskar att vara omringad av mina barn och min man,men måste tyvärr erkänna att jag ibland får nog....Jag måste få en andningspaus...Det är ju inte alltid så enkelt...för jag kan ju inta bara be min familj att gå ut för en timme eller två, bara för att mamma vill ha lugn och ro...Förut for min man till sitt jobb, jag fick en andningspaus, så även han, vi hade några timmar ifrån varann, så som de flesta par har det...Idag står vi här tillsammans, vi skall möta hösten vareviga dag, han och jag, vi skall spendera varje stund tillsammans, eftersom jag jobbar hemma och han går hemma arbetslös... Redan innan klockan visar 12.00 har vi ventilerat det vi vill säga varandra...så vad ska vi diskutera de resterande timmarna av dygnet... ;)
Vi kommer att klara det, som en dans på rosor...Vi har ju valt att leva tillsammans, vi ha skapat en familj, ett hem tillsammans, det är ju det här vi skall klara av... Visserligen gjorde jag klart för min man då han blev arbetslös, att jag tänker absolut inte godkänna en man som bara sitter hemma och inget gör... Och de senaste dagarna har han hittat ett nytt intresse, ett tidsfördriv som jag verkligen gillar. Han har hittat en liten plats i köket...han har kockat :) Det positiva med min man är att då han någon enstaka gång tar tag i vardagliga sysslor, så gör han det ordentligt, fullständigt...Dammsuger han, så gör han det grundligt, under / bakom vareviga möbel...inget fuskas, så som jag oftast gör...lagar han mat, gör han det ordentligt, med ett lyckat resultat. Våra barn prisar alltid hans mat, det märks att pappa har lagat detta, brukar de kommentera...Undrar vad gubben "betalat" dem för att uttrycka dessa påståenden...
Igår slog ivern till åt gubben, han hade lite fisk, och tänkte pröva på att laga fisk-biffar...något jag aldrig prövat på. Och tusan vilka goda biffar, och framför allt fina i formen...jag blev nästan sur, hur kan han lyckas...nybörjartur eller...Jag avskyr så gott som allt som heter färdig fabrikat i mat väg, jag tillreder helst allt från början. Men då vi kommer till köttbullar, där går min gräns...har inte stekt egna på fler år. Eftersom mina köttbullar började som små fina bullar i stekpannan, men slutade som en enda stor maletkött biff i pannan, så gav jag upp! Så köttbullar köper jag färdig stekta ;) Efter att jag såg det fina resultatet av min mans fisk-biffar, beslöt jag att det blir hemlagade köttbullar i måndag på menyn, köttbullar min man får fixa :) Jag lovar att de blir lyckade, eftersom det min man ger sig inpå, slutför han med ett gott resultat. Lyckans han med köttbullarna, kommer han att få en stor kram av mig, tillika jag viskar i hans öra: härefter äter vi pappas köttbullar i detta hus :D
Om hans intresse för matlagning fortsätter, kommer jag att vara mycket glad att ha min man hemma på hel tid. Och det bästa av allt var att han t.om klarade av att plocka allt efter sig i köket...jag var ju beredd på ett kaos, efter hans fisk-biffar...men till hans räddning, förstod han att städa undan, annars hade han nog haft det rätt hett om öronen ;) Så nu ser jag framemot många nya och goda maträtter på vårt matbord, tillredda av min man. Är han länge arbetslös, lär han ska få imponera mig med en massa godsaker, för att jag inte skall tappa nerverna... :)
Nå riktigt så bokstavligt är det väl inte, men visst är han där i runt mig...mest hela tiden, nuförtiden...Det är väl nu om någonsin vårt äktenskap läggs på prov,17 år efter att vi sade JA till varann...Tack och lov har jag varit van vid att ha en man som jobbar skift, och spenderar en hel massa tid hemma, så jag har blivit van under åren...Alla längtar väl efter en semester, då man har tid att umgås med hela familjen, men jag som jobbar hemma, och spenderar all min tid tillsammans med familjen, leker väl ibland med tanken att: Herregud, försvinn alla, och ge mig en timme lugn och ro... ;) Den tanken tänker jag fortfarande ibland...
Jag älskar att vara omringad av mina barn och min man,men måste tyvärr erkänna att jag ibland får nog....Jag måste få en andningspaus...Det är ju inte alltid så enkelt...för jag kan ju inta bara be min familj att gå ut för en timme eller två, bara för att mamma vill ha lugn och ro...Förut for min man till sitt jobb, jag fick en andningspaus, så även han, vi hade några timmar ifrån varann, så som de flesta par har det...Idag står vi här tillsammans, vi skall möta hösten vareviga dag, han och jag, vi skall spendera varje stund tillsammans, eftersom jag jobbar hemma och han går hemma arbetslös... Redan innan klockan visar 12.00 har vi ventilerat det vi vill säga varandra...så vad ska vi diskutera de resterande timmarna av dygnet... ;)
Vi kommer att klara det, som en dans på rosor...Vi har ju valt att leva tillsammans, vi ha skapat en familj, ett hem tillsammans, det är ju det här vi skall klara av... Visserligen gjorde jag klart för min man då han blev arbetslös, att jag tänker absolut inte godkänna en man som bara sitter hemma och inget gör... Och de senaste dagarna har han hittat ett nytt intresse, ett tidsfördriv som jag verkligen gillar. Han har hittat en liten plats i köket...han har kockat :) Det positiva med min man är att då han någon enstaka gång tar tag i vardagliga sysslor, så gör han det ordentligt, fullständigt...Dammsuger han, så gör han det grundligt, under / bakom vareviga möbel...inget fuskas, så som jag oftast gör...lagar han mat, gör han det ordentligt, med ett lyckat resultat. Våra barn prisar alltid hans mat, det märks att pappa har lagat detta, brukar de kommentera...Undrar vad gubben "betalat" dem för att uttrycka dessa påståenden...
Igår slog ivern till åt gubben, han hade lite fisk, och tänkte pröva på att laga fisk-biffar...något jag aldrig prövat på. Och tusan vilka goda biffar, och framför allt fina i formen...jag blev nästan sur, hur kan han lyckas...nybörjartur eller...Jag avskyr så gott som allt som heter färdig fabrikat i mat väg, jag tillreder helst allt från början. Men då vi kommer till köttbullar, där går min gräns...har inte stekt egna på fler år. Eftersom mina köttbullar började som små fina bullar i stekpannan, men slutade som en enda stor maletkött biff i pannan, så gav jag upp! Så köttbullar köper jag färdig stekta ;) Efter att jag såg det fina resultatet av min mans fisk-biffar, beslöt jag att det blir hemlagade köttbullar i måndag på menyn, köttbullar min man får fixa :) Jag lovar att de blir lyckade, eftersom det min man ger sig inpå, slutför han med ett gott resultat. Lyckans han med köttbullarna, kommer han att få en stor kram av mig, tillika jag viskar i hans öra: härefter äter vi pappas köttbullar i detta hus :D
Om hans intresse för matlagning fortsätter, kommer jag att vara mycket glad att ha min man hemma på hel tid. Och det bästa av allt var att han t.om klarade av att plocka allt efter sig i köket...jag var ju beredd på ett kaos, efter hans fisk-biffar...men till hans räddning, förstod han att städa undan, annars hade han nog haft det rätt hett om öronen ;) Så nu ser jag framemot många nya och goda maträtter på vårt matbord, tillredda av min man. Är han länge arbetslös, lär han ska få imponera mig med en massa godsaker, för att jag inte skall tappa nerverna... :)
Hej, vet du, vi har bott ihop i 14 år och jobbat ihop i 8... ändå tar aldrig samtalsämnena slut!! Det är nog så att man behöver en timmes paus ibland men vi diskuterar ALLT och strider VÄLDIGT sällan! Och vår pappa gör också nästan all mat... blir så mycket godare. Styrkekramar, det går nog ska du se!
SvaraRadera