Vår "lilla baby"...

Efter 5 veckor semester, som känts som en hel evighet, eftersom jag verkligen tycker att jag nästan glömt bort vad jobb är, jag har glömt bort känslan att vakna till väckarklockan 5 dagar i veckan, glömt bort att lägga mig i normal tid om kvällarna och framför allt har jag glömt bort att utföra saker och ting under tidspress... Efter dessa 5 veckor, med en vecka semester kvar, börjar det bli dags att normalisera sitt liv, anpassa sig att följa klockan och hinna utföra vissa saker inom en viss tid...

Det har jag blivit erfaren av igår och idag,eftersom vi har firat 15-års kalas idag och då har det varit fullt upp med att baka, städa, passa tider hit och dit ;)... Idag har vår lilla baby, okay frågar vi sonen, så är han inte vår baby, men i mammas hjärta är han, och kommer alltid att vara "min minsta", fyllt 15 år... Herregud, vår lilla kille, han som just var 3år, han som älskade sina 10-tals tuttar som han hade i en skål...en tutt i mun, en han doftade på och en han bara höll i handen... Och flaskan...tuttflaskan, den som gav mest tröst då han var riktigt trött och sur...då han satt med sina långa ögonfransar och såg på mig, sugande på sin tutt...jag glömmer det aldrig. Min svägerska sa åt mig, då vår yngsta var liten att: tack och lov är inte er yngsta en flicka med så långa ögonfransar, för då sku det bli dyrt med mascara i framtiden ;)

Dagen som vi föräldrar bestämde att nu ska både tutt och flaska bort, lade jag hela ansvaret på min man...Jag visste att mina känslor skulle ge vika, jag skulle inte klara av att se de långa ögonfransarna fyllda av tårar, med en grym önskan, av sonens begäran, av hans mest efterlängtade "vän"... Till min fasa, bestämde vi, utan att jag riktigt tänkt efter, att hans kära ägodelar skulle elimineras från hans liv på hans födelsedag... Jag har varit bestämd, på den tiden mitt ord ännu hade betydelse, att i vårt hem fanns inte en "leksaks-pistol" i någon form medan pojkarna var små...Den dagen pojkarna vet vilken skada en pistol kan göra, då kan man "leka" med dem...Visst, de var pojkar, de lekte med käppar, som såg ut som pistoler...men ingen leksak som såg ut som en riktig pistol köptes till vårt hus... Då det blev diskussion om att vår yngre skulle lämna tutten,lovade vi att han eventuellt kan få sin första leksakspistol... hans gudföräldrar skulle få äran att ge som gåva en sådan. Jag minns hur salig sonen var, då han fick "pistolen", den första någonsin i vår familj. Men då hade ungen säkert glömt bort vad han hade framför sig inför kvällen...att lämna tutten och flaskan... det hade även jag glömt, jag tänkte väl att vi kan inte vara så elaka på hans födelsedag, vi genomför det nästa dag...

Men så tänkte inte min man, vi skulle genomföra det vi planerat...jag kände redan hur mitt hjärta slets i bitar, då jag visste att min lilla baby skulle gå och sova utan sin älskade tutt...det var säkert i detta skede jag fick en minnesblick...en blick från min barndom, då jag var liten och klen, och gjorde mina bestyr i en tygblöja... Det var på den tiden jag var en dyrkare av tuttar, jag hade en värre / djupare fetisch av att vara beroende av tutt... Det jag hört berättas av mina föräldrar, kan jag ju inte dokumentera hit, eftersom det bara är deras version...för vem i hela världen sitter med en tutt i vardera öra, en i mun och en i näsan...ja, det påstår mina föräldrar att jag gjort...Och vem tror på dem??? :) Och vem trodde att min lilla baby klarade av att lämna sin tutt utan värre bekymmer...inte jag...

I mindre än en timme grät han...mitt hjärta grät mer...ungen somnade, och efter den dagen begärde han aldrig mer sin tutt...så de påföljande dagarna for jag runt som en hysterisk individ i hela vårt hem...jag kröp under soffor och sängar...jag finslipade hela huset, bilen blev synad till fullo, jag ringde mor/far föräldrar för att de skulle finslipa sina hem...INGA tuttar får finnas kvar...tutten begärde han aldrig, men någon kväll senare, trött och ledsen, satt han på köksgolvet efter sitt kvällsbad, med sina ögonfransar som var än längre en vanligt då de var våta, och bad till mig som hans mamma efter hans tuttflaska...min "flacka",bara en gång, en gång till vill ja ha de, sen aldri mer, snälla... Jag stod emot, jag klarade det, jag var stolt över mig :)

Idag 14 år senare, älskar jag denna unge nästan mer än vad mitt hjärta klarar av ...han är den kille som ser till att vi föräldrar hela tiden skall vara på alerten med honom, han är en kille man måste förstå / ta på rätt vis för att se hans verkliga jag. Det som betyder mest, det är min älskade son, och jag ser det goda i honom, så avslutar detta inlägg med... GRATTIS PÅ 15-ÅRS DAGEN :)