Nu visar klockan helt enkelt för mycket...nu är det absolut inte dags att sätta sig ner för att skriva! Nu är det dynan och täcket som gäller...men jag är ju inte så trött ännu att jag inte skulle orka skriva ner någon rad för att få ur mig det jag så gärna vill skriva ner. Nog för att jag hinner bli trött innan jag formulerat mig klart, men jag gör ett gott försök i alla fall... :)
Ni som följt med mitt liv här på bloggen har säkert mer än en gång fått höra mina motton här i livet: "det blir nog bra, bara det blir färdigt", "allt löser sig" eller "lev en dag i taget, njut av stunden"... Och dessa ord står nog faktiskt för hur jag känner det idag. Eller rättare sagt har jag känt det nu i dagarna två :) För det mesta har löst sig inom de senaste 24 timmarna, vilket gör mig till en mycket mer gladare individ! För att citera mina egna ord...Allt blir nog bra, bara det blir färdigt och allt löser sig!
Posten, instansen jag hade nervsläpp på...De måste ha en tendens att "läsa" sina kunders tankar, eftersom alla mina dilemman gentemot dem har löst sig :) Student mössan som var ute och seglade, strandade så vackert igår hemma hos oss. En snäll vän lovade hjälpa till med att avhämta mössan från leverantören om den inte funnit sin rätta väg. Och jag var på väg att börja forska efter den försvunna mössan i samma stund som jag fick meddelande om att paketet fanns att avhämtas hos vårt postombud. Så nu ligger den vita mössan vackert i sin låda i sonens rum. Brevet min man väntade på trodde vi nog inte skulle komma fram...men det gjorde det :) Det hade returnerats till avsändaren, av någon konstig anledning, så idag fick han brevet överräckt personligen av avsändaren :) Så tack till posten, ni skötte er utmärkt...denna gång... ;)
Det här med att leva en dag i taget och njuta av stunden...det har jag verkligen gjort de senaste dagarna! Jag som avskyr sommar värmen, måste nog erkänna att jag lite i smyg dyrkat den igår och idag. Jag har försökt spendera varje möjliga stund ute i solen. De få delar av kroppen jag täcks visa "nakna" för min omvärld, har jag försökt få lite sol på...Jag är ju vit som ett lakan i vanliga fall, och brun blir jag aldrig, men tänkte att lite rödrosig hy kunde vara rätt så bra inför kommande festligheter, så att jag såg lite mer levande ut än död... ;) Så nu har jag bränt på där ute i hettan, tack och lov har det blåst lite idag, annars skulle jag ha förgått i värmen. Jag har lagat sandkakor, shoppat i en butik som säljer allt mellan himmel och jord, där vareviga produkt innehåller sågspån. Jag har målat i målarböcker med kritor som var som gelé, tack vare värmen... Jag har fått motion, medan jag sprungit runt gården och sökt efter teckningar som blåst iväg av vindpustarna. Under tiden jag gjort allt detta roliga, hoppas jag att det kommit en liten sol-bränna på min krit vita kropp.
Och på köpet av allt det här jag sysslar med, så får jag lön för vad jag gör... :D Inte illa...inte illa... ;) Det är nu, denna årstid, ni alla ska vara avundsjuka på mitt jobb ;) Tänk att ha möjligheten att vistas ute nästan hela din arbetsdag, vara omringad av personer som njuter av livet, som inte har några som helst bekymmer som tynger dem. De kan till fullo njuta av sommaren och alla sågspån de är omringade av...och de lyckas t.o.m att få sin dagmamma finna en liten glädje i att ha en gräsmatta fylld av spån...
Men även inom ved-jobbet, börjar jag se slutet...det har artat sig med rekord fart! 3 stockar osågade, sedan är högen borta, så kanske det finns en liten minimal chans att det hinner komma fram något enstaka grässtrå innan 1.6...Man kan ju alltid leva på hoppet :) Tror bestämt vi måste införa en större butik med dagbarnen, med ett större sortiment, så att åtgången blir märkbar, för att få bort vareviga spån från gården ;)
Att leva på hoppet har jag ju gjort länge...närmare sagt 12 år! Jag har levt på hoppet att min äldre son någon vacker dag skulle ta livet på allvar, ta fram den kapaciteten jag vet att han har. Nu har han äntligen levererat, han har första gången i sitt liv fått "lön för mödan", vad gäller studier...Han gjorde inte ett dåligt val för tre år sedan, trots att han tvekade. För idag kan han dra en lättnadens suck...han klarade gymnasiet, han är student. Och jag är stolt!!! Han klarade det hans mor aldrig klarade av...och för det lyfter jag hatten för sonen, för redan det är en merit i sig... ;) Sonen själv var mer avundsjuk på hans kompisar som detta år får examen från sina yrkesskolor. De har ju ett yrke nu, och jag har allt framför mig ännu...konstaterade han! Och han har ju så rätt... :) Men de studier han har som framtidsplaner, kräver student examen, därav är jag super stolt mor idag, för att sonen får fortsätta jobba på sina drömmar för framtiden...
Vad det sen blir i framtiden, det återstår att se...men allt blir nog bra, bara det blir färdigt... <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar