Stadsflicka...

Idag är vår yngre son med skolan till Helsingfors på kulturresa, en hel dag fylld med program, men även tid för fritid på stan på kvällen. Dvs, min son, som inte håller ordning och reda på någonting, tappar och glömmer saker precis var som helst, nu som bäst irrar på någonstans i stora Helsingfors, och jag sitter här hemma och är nervös och undrar om han skall hitta tillbaka till bussen...;) Tillika får det mina tankar tillbaka då jag själv var liten och bodde i stan, jag var en äkta stadsflicka...

Till "landet" flyttade vi då jag var 12 år, innan dess hade vi bott i Esbo och Kyrkslätt, jag själv gick i Helsingfors i skola vilket innebar att jag åkte tåg, t.om hamnade att byta tåg under resan, sista biten åkte jag spårvagn...Och allt detta gjorde jag ensam, fast jag bara var 8-9 år...Och bra klarade jag mig, så hur kan jag tro att min 14-åring inte klarar sig några timmar tillsammans med alla sina vänner i stan... Men man blir så här noijig, då man bor här på "landet"...:) Att jag har den stora äran att få bo där jag bor idag, på denna härliga ö, i skärgården, har jag mina föräldrar att tacka för. Vilken tur att de blev trötta på att vara statsbor på 80-talet, och valde att ta sitt pick och pack och börja ett nytt liv här :)

Tyvärr var jag långt ifrån lika intresserad av flytten till landet, då på den tiden...Nej, då var jag rent ut sagt skit förbannad...Hur kunde mina föräldrar vara så grymma, att slita mig och min syster och bror ( min bror var bara 1 år då, så han hade väl ingen skillnad var i Finland han bodde ) bort från stan, bort från alla våra vänner, till en plats mitt i ingenstans, till en plats ingen någonsin hört talas om...i alla fall inte mina vänner, dom trodde väl jag skulle flytta ut på en öde ö...;) Då vi första gången kom till ön, för att leta efter ett hus mina föräldrar ville köpa, och vi ungar var "tvingade" med, så undrar jag hur jag och min syster betedde oss i bilen på vägen...Antagligen var det rätt dämpad stämning...Första huset vi var och såg på, då gick vi ännu med in och kollade läget... Andra huset...då vi såg det...vägrade vi stiga ur bilen...Vi satt som fast klistrade på bakbänken och gjorde oss mycket väl hörda om att till detta hus flyttar vi ALDRIG...Vi steg aldrig ut, vi satt i bilen och väntade och överöste antagligen mindre vackra ord angående våra föräldrar... Då de kom tillbaka i bilen, gjorde vi klart att om vi skall flytta överhuvudtaget, så då till det första huset vi var och se på, absolut inte till detta ruckel... Tack och lov lyssnade inte våra föräldrar på oss...eftersom de köpte hus nummer 2...Hus nummer 1 finns fortfarande kvar, och varje gång jag kör där förbi så ryser jag...Jag skulle aldrig, aldrig någonsin ha velat bo där...;)

Cirka ett år senare, efter en hel massa renovering och tillbyggnad på "rucklet", gick flyttlasset från stan till landet...med två sura systrar och en bror, som fortfarande inte vuxit till sig tillräckligt för att ge moraliskt stöd åt sina systrar...:) Det som lite lättade på den hemska känslan jag kände, var löftet mina föräldrar gav...Så fort jag gått ut högstadiet, får jag "flytta tillbaka" och fortsätta mina studier i stan...Då gjorde jag klart för dem, efter 3 år ( jag började 7:an då vi flyttade ) så far jag, jag flyttar omedelbart...Fanns inte en tanke på att jag skulle spendera mera tid på denna ö än vad jag var tvungen till... Även så resonerade min syster...och i min brors undermedvetna lekte han säkert med dessa tankar redan som 2-åring eftersom båda mina syskon idag är stadsbor...

Mina 3 år, har blivit 28 år...28 fantastiska år, år som jag aldrig skulle byta ut...Under dessa år har jag hittat mitt hem, där jag hör hemma...Jag har skapat mitt liv här, jag har funnit en massa vänner, jag har hittat allt det jag behöver i livet...Och jag trivs, som fisken i vattnet...Finns inga pengar i världen som skulle få mig att byta ut detta...Jag nästan ångrar att jag inte fått uppleva min barndom här, men är glad att jag däremot fått ge äran åt mina barn att växa upp här. För deras del gäller det att uppleva stadslivet då fortsatta studier kräver det... Jag har fått privilegiet att uppleva att leva både i stan och på landet, det är jag tacksam för, eftersom det gjort mitt val enkelt... jag vill njuta av skärgården, hav i runt mig...kan det bättre bli :) Så ett stort tack till mina föräldrar som SLÄPADE mig hit :D