Våga ta steget ut...

Hur långt kan man tänka sig att gå, hur mycket är man beredd att "lägga på spel"... Hur tuff är man egentligen, har man det mod som krävs...Oftast låtsas man ha det, men då det kommer till kritan, drar man sig oftast ur... Då man är tillräckligt "uppe i varv", är man beredd att göra vad som helst, men då värsta ilskan /aggressionen lagt sig, gör man inget åt saken, det får rinna ut i sanden...

Jag personligen är den som "tänder till" från 0 - 100 på några sekunder, under dessa sekunder hinner jag bestämma ett och annat...tur att ingen kan läsa mina tankar, för mina tankar är inte alltid de vackraste eller snällaste just då. Tack och lov har jag under årens lopp lärt mig att behärska mina känslor, och mer eller mindre gått inför linjen att: Tänka först, tala sen...Och så länge man bara tänker, tyst för sig själv, kan man inte göra någon illa... Men ibland, bara ibland, kan jag inte behärska mig, jag hittar inget lock som passar för att dämpa min ilska...Ingenting som får mig att hålla tillbaka mina tankar och känslor... Då detta händer, varken vet eller vill jag se, om jag gör rätt eller fel, jag kör mitt eget race...Jag bryr mig inte vad andra tänker, jag har bestämt mig för detta, jag tänker inte ge upp...

Nu är jag och min man inne i ett "eget race"...Något vi länge kämpat med, men alltid låtit saken gro eller rinna ut i sanden...Men inte denna gång. Nu har vi tagit mod till oss, tagit steget ut och valt att gå till kritan med saken. Vi har inget att förlora i vår "kamp", vi har helt enkelt fått nog och vill skapa rättvisa. Antagligen "höjer de flesta ögonbrynen" och undrar vad vi håller på med, men vi har valt att göra det som känns bäst för oss!  Någon gång i livet kommer ribban emot för alla, det kommer situationer du inte längre kan hantera om du inte själv börjar göra något åt saken, det är ju endast du själv som kan inverka på hur ditt liv skall se ut...

Att ta det steget, att övervinna sina "rädslor och farhågor", att våga göra slag i saken, känns skönt...Det känns som en befrielse, en stor lättnad att äntligen försöka sitt bästa...Att göra sitt bästa, men med rädslan att vi ändå får dra bottennappet, känns trots allt som en positiv sak. Vi vet ju att vi denna gång inte gav upp, vi har gjort det vi kan göra...vad slutresultatet blir, får tiden avgöra...men vi kan vara nöjda över att vi vågade slutföra det vi länge tänkt göra. Att i fler dagar sitta framför datorn in i nattens småtimmar för att skriva,skriva,skriva...många sömnlösa nätter...många obesvarade frågor, så känns det som vi vaknat till ett nytt liv, då vi får klistra fast kuvertet imorgon...kuvertet som innehåller så mycket starka känslor vi burit med oss åratal...känslor vi äntligen vågar släppa fria...

Nu hoppas jag att jag kan fokusera mina tankar tillbaka till det kommande kalaset, jag har inte gett den minsta tanken till det, de senaste dagarna. Även min blogg har varit orörd, vilket ni säkert observerat... Eftersom det jag skrivit om idag, gäller en av våra söner, har all min energi gått ut på detta. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, finns det inga hinder som är för stora att övervinna, i synnerhet då det gäller mina barn...Så nu kan jag vara stolt då vi som föräldrar klättrat fler hinder för att stötta vårt barn :)