Idag har det varit fart...idag har jag gjort mer på några timmar, än vad jag åstadkommit de senaste veckorna. Och jag känner mig så nöjd, det känns riktigt skönt att sitta framför datorn, slappna av efter min hetsiga eftermiddag. Kroppen ger signaler att jag borde gå och lägga mig, och det skall jag göra efter att jag fått ner några rader, måste absolut dokumentera ner det jag konstaterat idag...Jag har blivit ÄLDRE, inte gammal, men äldre... ;)
Efter att arbetsdagen övergick till ledighet, tog jag genast fram min älskling, min bästa vän, dammsugaren... Vi kom rätt så bra överens idag, eftersom jag endast utförde en "vardags-städning"...Jag varken dammsög bakom eller under några möbler, jag tog endast det synliga...det som gör att det ser rätt så städigt ut vid den första inblicken...jag hoppas att jag inte är den enda som fuskar så ibland...Torkade även golv, även det gjorde jag endast för syns skull...så där vackert for jag med moppen runt alla mattor, böjde mig lite extra för att se var fläckarna på golvet syns, så jag visste var jag skulle torka... Jag är knappast klok som skriver detta, nu kommer väl alla mina vänner att kolla extra noga i alla hörn och under möblerna...Om fallet är så, får jag väl införa samma granskning hos dem ;)
Efter städningen, drog jag på mig arbetskläderna...nu var det dags för målningsarbete... Jag antar att hela vårt hus borde målas om, men den dagen den sorgen...Nu började vi med det mest akuta, det synliga, så som med städningen inomhus... Vi har en gavel, som har gassande sol på sig rätt så många timmar i dygnet...Väggen var i nöd redan förra året, så vi införskaffade målning...och...ja,a...inget hände...som vanligt i denna familj...Men vi hade ju målningen i alla fall...Vilken tur, eftersom vår yngre tog tag i saken på måndagen och började måla... Visserligen är sanningen denna: Jag väckte honom i en timmes tid, väntade på att han gjort sig klar i åter en timmes tid, lyssnat på hans suck, pust och stön över att just han MÅSTE måla väggen... eftersom vi halvt krävde att han skulle måla, för att vara berättigad till alla 5-10€ vi "delar" ut åt honom vareviga vecka...
Visst målade han igår, typ en halv timme...mellan 12 och 12.30...han fick lite bråttom efter det, eftersom han skulle vara på fysioterapi 15.00...Tänkte han gå dit, eller tar det verkligen två timmar för en tonåring att duscha...eller gillar ungen inte att måla... ??? Idag fortsatte han, med mycket mer positiv inriktning, jag behövde inte tjata en gång...tills jag gick ut och frågade hur det går...Då var allt åt helvete, det var hett, jobbigt att stå på stegen, penseln var det fel på och hungrig var han...Han målade en bit till, men jag lovade måla de bräden som låg närmast alla vita bräden, eftersom han bara "klottade" på dem, enligt sig själv...Jag lovade fixa de krånliga ställen...Han poängterade även att han hade höjdskräck, han vantrivdes högst upp under taket...Ursäkter, ursäkter, ursäkter, tänkte jag då...Jag höll mitt löfte, jag fotsatte måla de ställen min son inte ville måla...
Runt alla fönster, alla foder-bräden, där målade jag, inga problem...men då jag började klättra upp längs stegen, steg efter steg, med målningsburken i ena handen och penseln i den andra...innan jag nådde upp till de vita täck-bräden...då höll jag på att svimma...då förstod jag min yngres "rädsla"...att se ner, det vågade jag inte göra...jag var ju på fler hundra meters höjd... (verklighet = ca 4,5m)...och ingen annan hemma i hela huset som kommit till min räddning ifall jag trillade ner...
Så jag målade för brinnkära livet...jag såg hur mina fina perenner blev dränkta i blå målfärg under mig, så som jag klottade...Det värkte i mina fötter, i mina armar, ja, i hela kroppen...det är väl inte meningen att en x-kg:s kvinna skall stå på en stege i fler minuter... Men jag gav mig inte...inte ens då min telefon ringde,nere på marken, gång på gång...jag ville svara, men vägrade utsätta mig själv för att klättra upp igen på den evinnerligt långa stegen...Är jag uppe, hålls jag uppe...Och jag hölls, jag fick allt det målat jag tänkt mig... MEN, medan jag var där uppe, mindes jag att jag målat hela vårt hus, själv, för 9 år sedan...Varje vägg, varje gavel, varje höjd och alla skarvar...och vissa höjder var högre än den jag målade idag...Jag var en aning rädd även då, eftersom jag alltid varit rädd för höjder...men det jag idag kände, så kändes djupare...Eftersom jag förstod min sons rädsla för höjder, tänkte jag inte utsätta honom för det igen, och ville inte att han skulle "dimpa" ner från någon stege, så valde jag att utsätta mig själv för mina rädslor, som jag fick förstå, att blivit mycket mer större än för 9 år sen...
Jag fick konstatera att min höjdskräck blivit värre med åren, min cellskräck har alltid varit påtaglig, men har insett under åren att vår yngre lider mer än mig av cellskräck, det har han gjort sen liten...Hans värsta mardröm som liten var Sverigebåtar, hissar och flygplan...Han har även idag "respekt" för dylika ekipage... Han har ett stort hjärta för djur, det har han haft sedan liten, så även jag...mitt bara växer med åren! Så jag kan inte komma fram till något annat än att vår yngre har "kommit efter sin mor" :) Därför har vi säkert konflikter så att stopporna yr...vi är FÖR LIK VARANDRA...
Därför klättrade jag uppför stegen idag...för att skona min älskade son för att uppleva det han inte kändes bekväm med....
.......för er som undrar var min man befann sig, och inte utförde målningsarbetet...han har jobbat halva sitt liv som timmerman, han har målat sitt under den tiden...han avskyr att måla...och jag... stackars mig.. har i något svagt ögonblick för några hundra år sedan, lovat att jag sköter allt målandet...och jag håller vad jag lovar...stackars mig... :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar