Tårar...

2 dagar har gått sedan det ödesdigra telefonsamtalet...2 dagar som känts som några av de tyngsta i mitt liv... Visst, vardagen rullar på, vi lever som en normal familj, alla har i färskt minne det som hände på onsdagen, men vi försöker se framåt, vi tänker positivt, men det jag känner inom mig, det jag håller tyst om, måste jag få skriva av mig här...jag har ju hela tiden sett min blogg som min dagbok...här kan jag läsa om mitt liv, om några år då jag inte mer känner de känslor jag just nu känner.

Då jag nu ser tillbaka på de senaste dygnen, anser jag att jag var relativt lugn och sansad på onsdagen då olyckan hände...igår, då började alla känslor träda fram, gick väl inte en minut under dagen jag inte hade tankarna på sonen eller hans bil, hans ögonsten...Idag, började jag sköta en hel del praktiska saker, ringt försäkringsbolaget, kollat upp med polisen saker och ting...Och allt har löpt normalt, men inte en minut, inte en sekund har smärtan i min kropp gett vika, för den smärtan och pinan jag delar med min son. Gråten har kommit, i fler etapper...tårarna kommer fortfarande för att jag vill att min son inte skall lida...

Idag då jag skulle och handla, kom min man med, jag anade baktanken, men sa inget...Mina farhågor blev sanna, han ville köra förbi platsen vår son körde ut med bilen...Jag ville inte, jag hade sett några foton på själva bilen efter olyckan, redan då fick jag illa att vara...jag som ryser redan då jag ser en olycksplats på vägen, där jag inte har en aning om vem eller vad som hänt. Men min man tyckte jag skulle se det...så jag skulle förstå att vara glad över att ingen stötte sig...Och visst var jag det, då jag såg märkena i diken, stolpen, och rester av bilen...det var rätt så långt mellan sträckan där bilen åkte ut och sedan landade...Så visst, jag är ännu mer tacksam nu, att ingen skadat sig...men inte mådde jag något bättre efter det!

Men jag visste att jag hade det värsta framför mig...vi skulle plocka upp sonen, som varit på sin flickväns dimission, Och han ville att vi skulle åka dit hans bil nu står, för att avhämta de sista personliga sakerna, innan bilen skrotas...Att se den demolerade bilen i verklighet, jämfört med fotona jag sett...gjorde ont...då insåg jag igen, vilken tur att ingen skadat sig...men det gjorde även ont, då jag såg hur min son led då han såg på sin ögonsten... Jag såg även hur min man led...Visst det är/var bara en bil, men bilen i fråga betydde för vår son detsamma som jag jämför med vad mina barn betyder för mig...

Regnet öste ner, vi hamnade att vänta på platsen för att få nycklarna till bilen som skall ges till försäkringsbolaget...Där stod vi, alla 3 under ett litet tak för att inte bli dyblöta, då min man pickar i mig, pekar på vår son och säger: vad tror du han tänker på nu... Jag ser min son, uppklädd i kostym, stirra på sin bil, tillika det ser ut som han stirrar i tomma intet...han ser så ledsen och vilsen ut, men säger ingenting...Jag vill bara gråta, men säger åt ungen : Låt det komma, skrik, svär, gråt...ja,gör vad som helst, men låt dina känslor komma ut. Men han svarar: Vad hjälper det,jag blir inte bättre av det, allt är ju mitt fel...

Före vi for, frågade sonen av sin far:Tror du jag kan ta något som minne av min bil? Och visst skulle han få göra det, så han bröt bort en liten bit plast från någon jävla söndrig del som jag inte ens vet vad som heter, men jag grät då han gjorde det. Så det enda min son har kvar av sin ögonsten är en 5 x 5 cm plastbit som han har på sitt skrivbord...Allt var ju hans eget fel, det vet han själv, det vet jag, men han är ändå inte värd att måste genomgå denna förlust, det anser jag som skall se på hans lidande...

Jag vill inte se min son som inte ville fara till skolan igår, min son som bara ligger i sängen och ser på tv, som är rädd för att ta andra med och åka då han kör, förutom oss i familjen,en son som känner skam, som skäms, och saknar sin bil...Jag vill ha tillbaka min son som för en vecka sedan var den gladaste ungen jag någonsin sett, och jag vill att mitt hjärta skall sluta värka, jag vill spola tillbaka scenen...Jag vill att allt ska bli bra!  Jag vet att allt blir bra, men det känns så jobbigt innan vi tar oss till det stadiet...