Verklighet...

Ibland undrar jag om jag lever i en värld av drömmar, eller om livet är meningen att vara ett stort skämt... Jag brukar för det mesta ta dagen som den kommer, tycker det är onödigt att stressa upp sig, eftersom man bara lever en gång...Att njuta av livet är väl en självklarhet för de flesta, så även för mig. Och visst har jag tagit för mig av det goda här i livet, och jag försöker leva en dag i taget, men nu får jag absolut ställa min inriktning på livet, i en helt annan och ny kurs...

Att få beskedet att min man, far i huset, han som bidragit med den större delen av ekonomin i vårt hushåll, blir arbetslös inom loppet av ett par veckor, känns ofattbart... Det känns varken som ett skämt, det är inget jag "sopar under mattan", det är ett faktum som gör att jag inte mera kan leva en dag i taget... Beskedet kom igår, att hans arbetsplats gått i konkurs, hela fabriken stängs...180st blir arbetslösa, på vår lilla ö... ( ca.800 allt som allt, då man beaktar fabriken i Hangö + underleverantörer) Det värsta med denna nyhet är, att den kom så oväntat, ingen visste något...Visst har det varit dåliga tider inom metall branschen, men aldrig någonsin hade detta drastiska slut ens funnits "på tapeten"...Eller kanske det har funnits, kanske signalerna har omedvetet skickats, men ingen har velat ta in den kalla fakta, att fabriken som existerat på denna ö i över 300 år, fabriken som ÄR VÅR Ö, den säkraste arbetsplatsen av alla, snart inte finns mera...

Jag vet att vi inte är ensamma om detta hårda besked, det är många familjer som nu sitter i samma båt... I många familjer, har detta besked drabbat dubbelt upp, då båda parter jobbat inom fabriken... det är så ledsamt, att jag inte vet hur jag ska förklara det :( Jag vet att det är "vardagsmat", att det läggs ner ena fabriken / bolaget efter den andra runt om i Finland, men jag vet också att vi bor på en liten ö, med lite arbetsplatser, så var i helvete ska alla dessa stackars uppsagda människor få nya jobb... Visst, jag har uppmuntrat min man om att han ska vara glad att han har en yrkes-examen i bakfickan, han har möjlighet att få jobb inom en annan bransch...han är timmerman...vem tror ni har råd att bygga inom närmaste framtid på denna ö...så den uppmuntran lever vi inte så länge på... Så nu är det bara att ta skeden i vacker hand, och inse att det kan bli tuffa tider framför...och det kan jag erkänna att det blir, eftersom inkomsterna i vår familj kommer att ändra radikalt, medan utgifterna är nästan de samma...

Visst, det går att strama in på många fronter, jag har redan funderat ut en hel del...om de går att förverkliga är en annan sak... Min familj anser att jag ska sluta röka...det anser jag med, eftersom det är en stor och  onödig utgift...men det är inte så enkelt, jag vet att jag inte klarar det nu i detta skede i alla fall. Nu då nerverna och humöret inte är det bästa, så är det bäst att jag en tid håller mig till mina "gift-pinnar", bara för att omgivningen kan känna sig säker...för senast jag försökte sluta röka, var jag så "hysterisk", att jag t.om var rädd för mig själv... ;) Dessutom börjar min semester nästa måndag, så jag måste få njuta av den, i den mån det går, efter chocken att min man blir arbetslös...

Även hans semester börjar nästa vecka...aldrig hade vi väl trott att det skulle bli fråga om en ofrivillig förlängd ledighet...i ovisshet, om NÄR denna så kallade ledighet tar slut... Alla skämtar väl om att få vara länge ledig, suckar över att man måste gå till jobbet...men tror ingen människa vill ha ledighet p.g.a dylika saker... Själv har jag inte riktigt insett verkligheten i detta...Jag har ju varit inställd på att gubben får semester, så det känns helt lugnt att han nu blir hemma... Men ack och ve...i slutet av Augusti, då han ännu sitter här hemma och rullar tummar, och humöret börjar vara på noll...Då kommer jag att få riktigt ont i magen, då kommer jag att inse att min man inte har ett jobb...Jag fasar för detta :( Men vad kan jag / vi göra åt situationen...INGENTING....

Nu är det slut drömt, nu får jag inse att livet inte är en dans på rosor, ej heller är livet en självklarhet... Skulle inta allt styras av pengar, och skulle vi ha pengar på hög någonstans, då skulle jag inte oroa mig... Men nu får jag bara konstatera att, det är nu vårt liv läggs på prov, det är nu vi verkligen skall kämpa för allt vi har åstadkommit, om vi vill hålla det kvar... Och det är det enda jag vill, så jag ska inte ge mig, ej heller min man, vi har bestämt oss för att överleva detta...Det här kan ju rent av vara början på något nytt...