Nytt år...

GOD FORTSÄTTNING PÅ ÅR 2014!

Så har det igen blivit dags att vända ett nytt blad i kalendern, inse att ett år igen har gått. Det är nu som alla ivrigt ser framemot nya utmaningar, försöker hålla sina nyårslöften och har en massa förväntningar inför ett nytt år. Jag hör tyvärr inte till denna kategori, jag är och kommer att förbli den jag är... :)

Har lärt mig under åren att inte ens utsätta mig själv för några nya utmaningar, varför utmana mig själv i något som jag vet att jag aldrig klarar? Jag klarar inte av att börja banta, jag älskar mat. Jag klarar inte av att börja motionera, jag älskar att sitta stilla och njuta i soffan eller framför datorn. Jag orkar inte städa, pynta eller inreda var och varannan dag, jag älskar mitt hem som det är. Och det värsta av allt...jag klarar inte av att sluta röka, jag älskar mina familjemedlemmar och övriga medmänniskor så mycket, att jag inte kan utsätta dem för risken att jag "har ihjäl" dem p.g.a mitt nikotinbehov! 

Nyårslöften...går väl ut på samma sak som utmaningar? Varför göra löften just denna kväll...hur många är i sina sinnesfulla bruk vid midnatt den 31.12? Herregud, man kan ju fast lova vad som helst denna natt ;) Sen får man bara hoppas att ingen annan heller minns vad som blivit lovat och sagt... :D

Förväntningar...ja det har jag nog. Det har väl alla människor. Men inte vet jag om mina förväntningar är något större då vi byter årtal, mina förväntningar har väl samma värde hela tiden. Det jag lärt mig med att ha förväntningar, är att de sällan blir som man tänkt. Kanske jag rentav detta år borde ge ett löfte. Ett löfte om att ge mig själv en utmaning där jag förväntar mig mindre... Tror det blir för invecklat så håller mig till verkligheten istället... ;)

Mollie älskar sin avlånga rottingkorg uppe på tv-skåpet

Nyårs kvällen firades i goda vänners sällskap, för mycket mat, för mycket vin och för lite sömn :) Egentligen kunde jag slappna av först efter tolv slaget, därav blev det sent in på småtimmarna. Min oro berodde på att yngsta sonen firade sitt nyår långt borta från ön. Första nyåret han har fått lov att vara borta, så ni må tro min nervositet... Hade kontakt fler gånger under kvällen, när jag efter raket skjutandet fick bekräftat att han var där han skulle sova över, då kunde jag pusta ut. Mitt andra orosmoment var katten... Hon som inte alls velat vara ute senaste månaden, förutom korta knyckar för att sköta sina bestyr, valde förstås att lysa med sin frånvaro denna kväll. Klockan 16 for hon ut, vilket vi tyckte var bra för då kommer hon in innan det börjar smälla. Fröken hade varit ute ca. 20 minuter, då smäller det en ordentlig raket i knutarna...såg inte en skymt av katten före 1.30 på natten. Tur att våra gäster hade förståelse för mitt evinnerliga rännande vid dörrarna för att locka på katten. Henne kunde jag ju inte skicka textmeddelande åt ;) Tur att det bara är nyår en gång i året!!!

Äldsta sonen firade lugnt i Ekenäs med sin flickvän. Hon har en innekatt som endast är ett halvt år gammal, så de valde att vara sällskap till katten, eftersom de inte visste hur den reagerar på raketer. Borde kanske ha skickat Mollie med till Ekenäs... ;) Idag har han kommit hem, sur som en citron... Jätte trevligt då jag själv står där med öppna armar och med Nådendals sol strålande på läpparna, så möts man av en sur, inåtvänd och tvär individ. Humöret har nog lättat lite efter att han fått bada bastu och mättat magen. Nu vet jag ju att han inte är sur på mig...herregud hur skulle ungen kunna vara sur på sin trevliga mor? ;) Egentligen är han kanske inte sur...tror bestämt det är något annat som tynger hans axlar. Det är ju bara 2 dagar kvar av hans "frihet". I måndag bär det iväg till armén. Finns väl ingen karl som skulle erkänna att de är fundersamma, oroliga och eventuellt lite nervösa inför att ta steget innanför portarna! Men som mamma både ser och känner jag det, herregud det är väl helt normalt att känna oro för något nytt som skall hända i ens liv...

Jag som inte ens är på väg till armén, känner inte bara oro...Nej jag känner panik, ångest, ledsamhet, magsmärtor, andningssvårigheter...det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva det som min kropp bearbetar just nu för att förbereda mig inför måndagen. Kanske jag trots allt skulle utmana mig själv de två inkommande dagarna för att förbereda mig själv med en förväntning om att allt kommer att gå bra. Visst vet jag att allt går bra för sonen, och jag vet att det gör gott för honom, han lär sig ordning och reda. Nu får han lära sig den hårda vägen, den vägen jag som mamma aldrig valt att lära mina barn. Nu blir det en karl av honom! Och jag sitter väl här och stor tjuter i måndag...men kommer över det, så som jag kommit över alla andra stadier, att vara en mamma. 

Ni lär nog ska få läsa om hur jag hanterar livet som en mamma till en tjänstgörande son... :D