Militärmamman...

Efter besöket till Dragsvik för 2 veckor sedan, kände jag mig lättad, tänkte väl att... nu klarar jag som mor av resten av militär tiden utan större problem. Haha, det fick jag nog äta upp, förra veckan var jag igen ett nervvrak... Har nog vetat att en mammas hjärta ska tåla en hel del, men undrar nog var gränsen går. Måtta med allt! För en vecka sedan då sonen var hemma på permission, meddelade han att de skulle åka första gången på läger. I den stunden kände jag väl ingen större stress över detta. Har ju vetat att det är helt normalt att man åker på fler läger under sin armé tid...

Under början av veckan, började klumpen sakta men säkert gro i magbottnet. Inte för att jag fortfarande ansåg att det var något onormalt med ett läger, trots att det är vinter och kallt. Herregud i dagens läge har de varma och fina kläder, sovsäckar och annan lyxutrustning som inte fanns då för länge sedan. Då på den tiden jag inte ens visste vad dom sysslade med i armén, eller rättare sagt, på den tiden jag inte brydde mig... Så lägret för sonen var på kommande, likaså kylan...

Min man...han är helt besatt med att följa väderleks prognoser. Vi har mängder av mätaren i huset,endast i vårt sovrum finns det tre stycken...vi har en jävla propeller på taket (vet ej vad den heter) som ger oss svar på allt från vindriktningar, vindstyrkor, luftfuktighet och t.o.m inkommande prognoser. Vad jag vet så äger min man EN bok...VÄDRET, heter den... Så ni kan tro att jag inte behöver följa så mycket med väderleksprognoserna, min älskade man håller nog mig "up to date" hela tiden. Och jag lyssnar oftast så där med ett öra...Förutom förra veckan! Då var hela mitt hjärta med, ja, t.o.m så mycket att jag även själv kollade på nätet väderprognosen, för inte trodde ni väl att jag enbart litar på min mans prognoser ;)

Första gången på permission.

Sonens läger närmade sig, och kylan såg ut att ge med sig lite, så jag var på den lugnare sidan. På onsdagen, dagen innan sonen skulle iväg på läger, sa min man att det såg lovande ut, det skulle bli mildare väder natten mellan torsdag och fredag. På torsdag förmiddag läser jag i media att det lovas den värsta kylan i södra Finland natten mellan torsdag och fredag. Då startade mitt intresse för våra vädermätaren... Det lovades upp till -25 grader...Sprang som en galning mellan alla mätaren, gubben blev nästan svettig av mina order med att kolla upp all fakta han kunde komma med. Hade endast en tanke i huvudet... Ingen, d.v.s INGEN pinar min unge på läger 24h då det är -20 grader ute! Än mindre skall han behöva sova i ett tält! Alltså ingen kan begripa hur frustrerad jag var här hemma...tyckte så fruktansvärt synd om alla gossar som skulle vistas ett dygn ute i skogen :( Ansåg minsann att det måste finnas en köldgräns! Jo, jag vet...det är Finska försvarsmakten vi pratar om och inget daghem, så tror inte det ens diskuteras kring köldgränser innanför dessa murar ;) Men man kan ju alltid hoppas...

Tack och lov vet meteorologerna sällan vad dom pratar om, och sällan stämmer något in med vad dom säger. Måste vara ett bra yrke, att få betalt för att dra lögner ;) Nå denna gång var det bra, eftersom det inte blev så kallt som det lovades. Det var lite mildare, endast -15 grader. Nog tillräckligt kallt för att jag kände vemod, då jag fick krypa under ett varmt täcke, medan jag visste att sonen låg i ett tält i en mörk skog, och skulle stå vakt mellan 3-4 på morgonen.Tur att inte sonen ärvt sin mors rädsla för mörker...jag skulle bokstavligen skita ner mig, om jag skulle hamna och stå ensam i en mörk skog! För att inte tala om ifall någon skulle smyga sig fram till mig...jag skulle vifta hysteriskt omkring mig, skulle galant konkurrera ut alla vindmöllor :)

Jag behöver INTE byka :)

Nu med facit på hand, så kan jag bara igen en gång konstatera att jag oroade mig i onödan. Sonen klarade lägret bra, varmt och skönt hade det varit i tältet, förutom när en som hade vakt av kaminen hade somnat ;) Humöret hade sonen hållit uppe med tanken på att han skulle slippa hem och sova i egen säng på fredagen. Visserligen hade nog lägret säkert tagit på krafterna, eftersom han sa på fredag kväll då vi ringde honom, att han inte tänkte göra ett skvatt på hela helgen. Han skulle bara ligga och ta det lugnt. Han orkade inte ens komma hem till oss, han blev i Ekenäs. Så nu har jag lite abstinens besvär efter att få träffa honom...Har inte sett honom på en vecka nu och visste att han inte slipper på permission inkommande helg, så har förberett mig mentalt på en tre veckors paus :( Igår då jag ringde åt honom, bara för att säga hej (vilket sonen tyckte var super löjligt, stackars unge som fått en sån här mor) meddelar han att det eventuellt ser ut att han kanske hamnar att sitta inne två veckoslut...Och då snörde det ihop sig i mitt hjärta igen...

Den längsta tiden jag varit utan att träffa min son är 2 veckor, blir det nu så att han inte har permission på två veckoslut, betyder det att jag inte ser honom på 1 månad...fattar ni...1 månad!!! Det sägs ju att armén gör pojkar till män...kan lugnt säga att armén även lär hönsmammor att lätta på tyglarna :) Nu har jag klarat en ny etapp som militärmamma, vad som är på kommande, återstår att se...