Lättnad...

Äntligen kom dagen som jag väntat på...Jag har väntat så att jag nästan fått ont i magen! Det har äntligen kommit snö, men det är inte det jag denna gång sett framemot...Snön har endast varit ett extra tillägg till denna positiva dag :) Idag har jag varit gladare än glad, igår föll en stor sten från mitt hjärta, nu kan jag andas igen...

Detta kan jag tacka Finska armén för, som har så förstående personal som ordnade att det var möjligt för hysteriska mammor att komma och träffa sina söner. Vet nog att syftet säkert var något annat, men jag är i alla fall super nöjd att vi fick chansen att besöka vår son :) Kunde väl aldrig tro att detta skulle hända, endast 5 dagar efter att sonen ryckte in. Då han meddelade det här åt mig på onsdagen, trodde jag att jag skulle spricka av glädje.

Vaknade tidigt igår, hade inga problem med att stiga upp ur sängen. Tyckte att klockan gick snigelfart innan det var dags att bege sig iväg. Efter några stopp på vägen för att införskaffa saker sonen hade begärt efter, kom vi fram till Dragsvik och jag var nervös, kände ett litet pirr i magen. Varför, det vet jag inte?!? Antagligen för att jag skulle komma in till en "värld" helt ny för mig. Jag visste ju inte alls vad som väntade mig innanför portarna, framförallt visste jag inte hur min son skulle vara...

 Väl innanför portarna såg allt lika ut. Hela min omgivning var omringad av unga grönklädda gossar och alla såg dom lika ut ;) Tog inte många sekunder innan min man sa att där framme står vår son. För mig tog det en god stund innan jag fick syn på honom, trots att gubben pekade mot sonens håll ;) Då jag äntligen urskilde sonen i mängden och vi gick fram till honom, kände jag en värme. Han var så stilig, såg fräsch, utvilad och välmående ut. Det bästa var att han såg glad ut :) Fast vem skulle inte vara glad att se andra ansikten än de man sett på i 5 dygn? Största glädjen för sonen kom nog då hans flickvän anlände. Då han kramade henne kom mina tårar..Den tyngsta känslan måste ju vara då man är ifrån sin käraste, i synnerhet när det är en riktigt ny och färsk förälskelse. Tur att jäntan bor i Ekenäs så har hon nära väg att fara och hälsa på sonen sen då det blir dags att han får ta emot besök på kvällarna.

Då vi alla var samlade tog sonen oss på rundvandring. Vi började i hans stuga, sedan såg vi runt oss i de allmänna utrymmena, varefter vi började gå runt området. Vi tog kaffepaus i soldathemmet, som förstås medförde den världsberömda syltmunken :) Så nu har jag klämt in en armé munk, och god var den. Det var även sonens första munk, hans kompani har inte ännu fått lov att gå till soldathemmet på deras lediga tid. Men nog lär han väl ska hinna klämma in munkar så det kommer ut ur öronen :) Vi träffade fler av sonens gamla klasskompisar under dagen, det tog en stund för mig innan jag såg vem dom var...de såg ju fortfarande lika ut allihop :D Sonen var glad och pratsam hela tiden, det var så härligt att se. Det han ansåg jobbigast var att han inte kan träffa sin flickvän och sina kompisar. Han glömde säkert bara bort att nämna mamma... :D Hade förberett mig på att avskedet skulle bli svårt för mig, men jag klarade det perfekt. Efter en kram var det en glad mor som åkte iväg hem.

Min mor frågade av mig i veckan, vad jag tyckte var värst med att ha sonen i armén. Hon undrade om jag trodde att han lider och mår dåligt? Hon träffade huvudet mitt på spiken...Jag har haft mest ångest för att jag fantiserat att ungen legat vaken på nätterna, haft ledsamt och att alla som är högre i graderna går ann med dessa gossar. Jag har sett framför mig "mobbning" och en son som inte vill vara där. Därför är jag så himla glad att vi i ett så här tidigt skede fick fara och kolla läget, för nu har alla mina funderingar fått ett svar. Besöket i Dragsvik var för min man mest en nostalgitripp, för mig var det en nyttig händelse. Nu har jag en klar bild på var och hur min son spenderar sin närmaste framtid. Och nu fick jag se att min son mår hur bra som helst. Han tar det hela med humor och en inställning med att det är så här det skall vara i armén. Hans psyke verkar starkt, och trots att jag inte har någon erfarenhet av det militära så kan jag bara tro att värsta dagarna måste vara i början, varefter det lättar med tiden.

Vår son har hela tiden gått med den inställning att han vill göra armén den långa vägen, att han blir där ett år. Nu var jag inte så säker på vilket svar jag skulle få, då jag ställde frågan åt honom igår? Men inget har ändrat, han strävar fortfarande efter att vara ett år där. Det skulle även passa bäst gällande hans studier. Han kan fortsätta först våren 2015, eftersom han nu läst bort höstterminen. Så vi får allt se hur det löser sig, det är bara att vänta.

Visst funderar jag på sonen ännu hela tiden, men inte mera med klumpen i magen. Nu vet jag att han har det bra <3 Herregud om vi hade mötts av en son som varit helt nere, och bara velat hem, då skulle jag ha blivit förstörd. Vet inte hur jag skulle ha hanterat det. Såg även en liten lättnad i min man, för han har ju gått igenom samma sak, och fast en karl anser att varje pojke ska igenom detta, så är ens egen son alltid ens egen son och då kan man nog känna lite sympatier ;) Så nu räknar jag bara dagar till fredagen, för till min förvåning meddelade sonen att han kommer hem hela veckoslutet. Alltså hem, hem...inte till hans hem i Ekenäs. Var säker på att han i alla fall blir första natten i Ekenäs och eventuellt skulle ha kommit på lördagen hem. Men kanske han längtar efter mammas mat, och många diskussioner med sin far. För nu har de något gemensamt som jag inte förstår ett skvatt av...

Jag behöver inte förstå, jag kommer säkert att lära mig en hel del inom närmaste framtid. Jag är bara nöjd att jag nu förstått att jag oroat mig lite för mycket, men vilken mamma gör nu inte det! Nu är hela min värld ljusare igen, och snön som faller där ute gör ju det hela ännu ljusare. Nu mår jag super bra!!!