Trassel...

Så har en ny vecka kommit igång, helgen är förbi, en helg som jag har fått njuta av med huset fullt av folk. Från fredag till lördag var vi 6 st individer i detta hus, båda sönerna hemma med sina respektive flickvänner. Tyvärr gick det ju inte som äldsta sonen sade för en vecka sedan, att han skulle vara hemma hela helgen...Han åkte iväg till Ekenäs redan på lördag eftermiddag, så honom fick jag se endast ett dygn. Men får väl se det som: "bättre än ingenting!" :) Yngsta sonens flickvän åkte även hon hem på lördagskvällen, så det blev rätt så tyst och tomt på en gång. Tur att yngsta yrvädret ändå var hemma ännu på söndagen, så hade vi lite liv i lådan...

Men nu är det bara jag och min man här hemma igen, och vår lilla kattfröken :) Är nog så glad idag att vi har vår lilla Mollie, så har jag nu någon annan att prata med på kvällarna, än med gubben ;) Och JO, jag pratar med katten, jämnt och ständigt. Jag och Mollie har nog en relation som inte går att förklara, det är endast hon och jag som förstår den :D Undrar om katten varit en hund i sitt förra liv, för hon har vissa beteenden som mera skulle passa in på en hund än på en katt...? Jag har aldrig blivit stressad på Mollie,hon är fullständigt rumsren, har aldrig rivit/klöst på några möbler, jamar och gnäller inte i onödan. Hon sover, äter eller är ute och jagar :) Men nu har hon hittat en ny hobby, och nu är det första gången jag inte riktigt gillar frökens nya aktivitet...Nu är det första gången jag är lite stressad mellan varven.

Jag har ju min nya hobby, att sticka, och vareviga lediga stund jag hittar så vill jag sätta mig ner och sticka. Nu har Mollie valt att dela min hobby...hon vill också vara med då jag stickar...och det är inte så givande :(

Då mitt intresse för stickning tog fart på hösten, då kunde Mollie nu som då komma och leka med garnnystan som låg på golvet, så det gick väl an...Men nu...nu ser hon inte på garnnystan mer, nu stirrar hon på garnet som hänger mellan nystan och min stickning. Och nu pratar vi inte mera om "nu som då"...nej nu är det fråga om en sekund efter att jag satt mig ner och tagit stickningen i mina händer. Så fort jag stickat ett par maskor, oberoende VAR i huset katten befinner sig, så hör jag hur hon kommer tassande...Jag känner en stirrande blick, och då jag ser ner på golvet ser jag en stelnande katt med stirriga ögon som fokuserar på garnet. Jag ser även en tass, som är i färd för att göra attack vid närmaste rörelse av garnet...Då garnet fått sin beskärda del, då fokuserar hon sig på stickorna! Kan berätta att det inte är så enkelt att sticka, då en sticka är inne i kattens mun...eller så får man vara livrädd att hon får stickan i ögat.

Alla har vi väl redan som barn fått bilden i huvudet från sagoböcker om en katt som leker med en garnnystan? En rosen skön bild med en harmlös katt som leker...Jag själv har haft en liknande bild i mitt undermedvetna, men inte nu mera, nu är det mera fråga om en skräckbild... Förstå mig inte fel, jag är inte rädd för Mollie, hon skulle inte göra en fluga förnär, men hon har jätte vassa tänder och klor, och jag njuter inte av att ha dylika i mina lår eller mina fingrar. Men tyvärr är det så att detta får jag uppleva vareviga gång jag vill sticka. Ingen skillnad var jag försöker hålla garnnystan, så lyckas hon se en skymt av garnet som rör sig, och då jag minst anar det så hänger hon fast i både mig och garnet. Då jag försöker rädda situationen med att slita bort garnet från hennes mun och klor, ja då greppar hon tag i mina fingrar. Och det är rätt drastiskt det här, för det är inte bara en och annan gång som blodet sprutar från mina fingrar ;)

Tillika jag blir "stressad" på Mollie, så vet jag ju att hon bara vill leka. Hon har världens tråkigaste liv för tillfället. Hon avskyr kyla, och efter att någon jäkel bitit/rivit i hennes svans för 2 år sedan så att svansen måste amputeras så har hon blivit en mera "hemma-katt". Hon vistas mest runt knutarna, så nu vintertid vill hon inte ens lämna trappan. Därav ligger hon mest inne och blir fet ;) Jag har en hel låda med leksaker åt henne, dom har hon aldrig brytt sig om, men nu har hon hittat sin nisch...Hon skall vara med då jag stickar :) Jag har prövat med att laga en egen liten nystan åt henne, men hur skulle den vara rolig...garnet rör ju sig inte om ingen drar i ena ändan. Så nu får jag helt enkelt stå ut med en liten "krigs-lek" vareviga gång jag skall sticka :)

Som tur är ger hon sig efter en liten stund, efter att jag stirrat henne djupt i ögonen några gånger och sagt att det räcker nu! Och visst är hon så söt då hon sitter där med huvudet på skaft och väntar på att få göra nästa angrepp <3