Måndagen den 6:e januari...

Idag är det den 6:e januari 2014. Det här datumet kommer jag att minnas så länge jag lever! Jag har ett jätte dåligt tidsbegrepp, är inte den som kan berätta när / var / vilket år något hänt... Utan en kalender skulle jag inte komma någon vart. Men vissa datum finns och kommer alltid att förbli i min hjärna...så som dagens datum!

04.05.1994 och 03.08.1997 är de mest betydelsefulla datum för mig. Dessa två datum har format mig till den jag är idag, på de här två dagarna har jag åstadkommit det som idag gjort mig till en mamma till två underbara individer. Två söner som jag älskar så mycket att det gör ont i kroppen, och jag skulle ta ner månen för deras skull <3 Det finns inget hinder i hela världen som inte jag skulle överstiga för mina barns skull, men jag har även fått inse att det kommer en dag då jag inte mera kan kontrollera hindren mina barn skall genomgå. Vissa saker måste de klara av på egen hand, och det hjälper inte att jag sitter här hemma och känner ångest...

Idag har vår äldre son inlett sin tjänstgöring...och hur bra jag än tycker att det är, och jag vet att han bara blir en starkare person efter detta, så tycker jag att det är hemskt! Denna dag har jag haft möjlighet att förbereda mig inför i 19 års tid, men tyvärr är inte det så enkelt. Minns att jag fick panikångest då kallelse brevet till uppbåd kom hem på posten, men då kunde jag skjuta upp "problemet". En massa har ju hänt sedan detta brev...Sonen har flyttat hemifrån, vilket jag upplevde mycket svårt. Då han flyttade tyckte jag att det var det värsta som kunde hända. Och visst var det hemskt, men på ett annat vis...


Allt annat som varit svårt för mig som mamma att genomgå fram till detta, har ju ändå varit positivt från mina söners perspektiv. De har ju sett fram emot alla omställningar i deras liv, det är bara jag som haft svårt att släppa taget. Men nu är det första gången vår äldre son hamnar inför något han inte själv valt, och än mindre något han kanske inte riktigt längtat så mycket efter heller. Men där är han nu i alla fall, och jag känner mig så hjälplös då jag inte på något vis kan veta hur han mår, vad han känner inom sig och vad han tänker... Det enda jag vet är att alla killar som nu befinner sig i Dragsvik, upplever något som är så långt ifrån deras liv de varit vana vid att leva. Och det blir säkert en sömnlös natt för de flesta, kan bara tänka vilka frågor och funderingar som snurrar i deras vimsiga huvuden. Så för mig har det nog varit en kamp med tårarna idag, har inte gått en minut som inte sonen funnits i mina tankar <3

Saken har väl inte blivit lättare av att gubben och yngsta sonen så gott som hela dagen sett på Youtube på gamla avsnitt av serien "Drakan" som snurra i tv för några år sen. Har själv sett lite med ett öga nu och då, men får ju sån himla klump i magen, då jag tänker att det är just det där sonen nu skall gå igenom.

Han åkte iväg redan igår till Ekenäs, efter att jag fick äran att klippa honom. Den saken var inte så svår eftersom han valt att klippa sig i etapper. Lite kortare för varje gång, så det blev ingen drastisk ändring med en gång. Han var stressad och på dåligt humör då han for iväg, humöret var ju dåligt hela helgen, men jag fick nog reda på att det hade med nervositeten att göra. Och det förstår jag till 100 procent! Det sista jag bad honom var att han skulle höra av sig idag kväll, vilket han ansåg vara jobbigt...men han lovade skicka och berätta vilket kompani han hamnar till. Vi hade nog lite kontakt på förmiddagen, fram tills klockan 13, för då bar det iväg för honom... Och då började min värsta oro...

Men tack gude gud för den människa som uppfann telefonen!!! För en par timmar sen skickade han meddelande åt sin far :) Redan då min man sa att det var sonen som skickar, kände jag en liten uns av lugn. Sonen som inte ville skicka, skrev ändå fler meddelanden... Han är nu stationerad i 1Kust kompaniet, har fått alla kläder och tillbehör och råkar ha en kille från Pargas i samma stuga som han visste vem som var. Men det som känns bäst för mig är att av 700 som ryckte in, råkar 5 av hans gamla klasskompisar vara på samma kompani :) Trots att de inte bor i samma stuga, så är de ändå "nära varann". Fast de kanske inte slipper att prata med varandra, så tycker jag att det måste kännas som en trygghet att se ett bekant ansikte i ledet bredvid.Vår son har aldrig haft problem med att stifta nya bekantskaper, han har rätt så lätt att komma överens med folk, så tror inte det tar länge innan han har nya vänner i sin stuga. Men nu till en början är det säkert skönt med gamla bekanta inom sin närhet :)

Så för en liten stund kände jag lättnad, men den har försvunnit igen...Hur kan jag reagera så här, varför tycker jag att det är så jobbigt? Är andra mammor som mig? Herregud pojken är ju snart 20 år, och kommer garanterat att klara av det militära livet, så varför ska jag gå här och tycka synd om honom? Har ju endast en bekant som kunnat ge mig lite tips och råd, hon har gått igenom detta tre gånger och har en gång kvar ännu, stackars människa ;) Tack till dig <3 Utöver det har ingen i vår vänskapskrets pojkar som ännu gått armén, visserligen är vi nu en handfull mammor som sitter i samma båt, så vi får säkert stötta varandra. Och om några månader är både vi mammor och i synnerhet våra söner mycket klokare, och denna situation känns säkert lättare för alla parter. Som jag sa åt sonen: "Allt kommer att gå riktigt bra, bara några dagar gått och du blir van med systemet."

Så nu har vi igen inlett en ny fas i vår familj, en av dom tyngre... Och som sagt kommer 6:e januari vara ett datum jag alltid minns, lika väl som jag kommer att minnas det datum sonen blir civil igen. Men dit är det en lång tid ännu, och ingen vet när det blir ännu...Tills dess knagglar vi vidare och glädjer oss över att dagens beväringar har tillgång till sina egna telefoner :)