Så var vardagen här igen, vilket känns tudelat för tillfället... Visst är det bra med rutiner, och efter en längre ledighet saknar man dem. Har nu haft min tre veckors ledighet, vilket i verkligheten känts som sex veckor. Antagligen har jag lärt mig att njuta av min lediga tid, inte stressa eller utföra sådant som känns tråkigt. Därav känner jag mig riktigt ordentligt utvilad, och känner att det är dags att börja göra något vettigt...
Ärligt talat, så visst skulle det vara skönt att ännu imoron morgon få sova så länge jag vill, att idag kväll inte behöva stirra hysteriskt på klockan och försöka inse att det är dags att gå och sova.Vet att det inte spelar någon roll fast jag skulle gå och lägga mig tidigt, jag vet ju ändå att det blir en rastlös natt. Så som alltid efter en längre ledighet. Visserligen hade vi idag väckning av väckarklockan, och det var en mardröm för denna familj...tror inte jag förut upplevt 3 stycken halvdöda zombier under ett och samma tak. Men efter några veckor med en dygnsrytm som totalt svängt om, med vakande till 1-2 på natten och uppstigning 11-12 tiden på dagen, så gör nog det super svårt att komma in i vardagsrutinerna.
Idag skjutsade vi yngsta sonen till Karis, med start klockan 7.30...Inatt sov jag mellan 1.00-3.30, gubben hade fått sömn först 4-tiden och yngsta sonen visste inte om han överhuvudtaget sovit... Ingenting hade sonen packat på förhand...så idag morgon skulle tv, dator, sängkläder och klädkassen packas. Kan ju inte säga att sonen är värre än sin mor...jag hade hälften av hans rena kläder hängande på torkställningen, ingen mat hade jag handlat hem på förhand. Så ni kan fantisera vilken yrsel det var hemma hos oss innan vi kom iväg. Och inte var det så omtyckt av männen att jag skulle handla sonens mat, på vägen till Karis...och jo, sen var ju tanken i bilen nästan tom. Men vi har ju bara vetat 3 veckor om att sonen skulle iväg idag, så hur skulle vi ha kunnat förbereda oss bättre... ;)
Bilresan till Karis gick ut på en halvsovande mor, som inte orkade prata, en far som munnen gick i ett på, med kloka ord åt sonen, beträffande tips om hur han skall orka studera, framförallt tips om hur han skall ORKA stiga upp på morgnarna, och en son som mest suckade på baksätet, med några kommentarer: ja, ja...jag vet nog. Tur att jag var för trött för att orka blanda mig i diskussionerna... Väl framme i Karis, fick vi föräldrar med nöd och näppe delta med att hjälpa bära sonens all packning. Vi fick bära dem till internat trappan, men där var det stopp. Tänk vad pinsamt...vissa av hans kompisar hade redan anlänt till internatet, så vad skulle nu vi "gamlingar" komma med upp till hans rum. TÄNK att jag inte förstod det själv... ;) Här hade jag planerat att jag skulle få en stund umgås med sonen på hans internat rum. Tyckte väl att det varit skönt att få sträcka på benen en stund efter bilresan. Men icke sa nicke...vi körde ca 200 km för att få vistas 2 minuter vid sonens internat. Vad bra att vi dög som chaufförer i alla fall :D Inget av detta stör mig, jag är så nöjd över att sonen for gladeligen tillbaka till skolan, han var på toppen humör då vi lämnade honom vid internatet <3
Hemvägen körde vi via Ekenäs, med en sur man i bilen...Hans största förväntning inför dagen var att få klämma in en Hesburger hamburgare i Karis. Finns väl ingen som älskar dessa hamburgare mer än min man...eller jo...hans bror, han tar nog priset :) Nu visade det sig att Hesburger öppnade först klockan 10, och vi var där 9.15. Det kunde min man inte begripa...men snälla lilla gubben, HUR många människor vill klämma in en flottig hamburgare klockan 9 på morgonen? Så gubben fick nöja sig med en torr semla från bensinstationen, och jag fick lida för detta...
Ekenäs rutten valde jag, för att ta en tur förbi garnisonen, bara för att känna att jag var nära äldsta sonen <3 Och en liten tripp förbi hans "hus" där han bor...där stod hans bil så fint parkerad vid hans motorvärme stolpe. Ok, jag vet att jag är galen...men, men...sådan här är jag :) Nog för att jag hade andra planer med Ekenäs rutten...Eftersom vi hade hela dagen ledig, ingen brådska hem, hade jag tänkt stanna och shoppa lite. Det finns ju faktiskt ett bra urval med butiker i Ekenäs. Då vi anlände till första butiken, hade min mans ilska gentemot Hesburger stigit i sådana grader att han vägrade stiga ur bilen...han skulle inte komma med in i någon jävla butik. Ni kan tänka er, då jag vill gå i lugn och ro inne i butiken, men vet att jag har en karl som sitter i bilen var rutorna immar fast p.g.a regnet, så beslöt jag att dra ett maratonlopp igenom hyllorna. Ute ur butiken på några minuter, med tanken att gubben lugnat ner sig. Det hade han ju INTE gjort, det enda han sa då jag klev in i bilen var: "Ja,ha. far vi hem nu då???"
Då spelade min trötthet upp...JO vi far hem! Sen kom det väl några väl valda ord under några kilometer, innan jag tystnade. Var tyst ända tills vi kom till ön, och jag hamnade be gubben att stanna vid matbutiken. DÅ, ja jävlar, DÅ frågar han om han skall komma med in och handla...Jag sa inte ett ord, han förstod nog då han kände kraften av då jag smällde fast bildörren...
Jag har lugnat ner mig, vi diskuterar igen med gubben <3 Han var nog den som fick över sig hela lasset spydigheter, tack vare min ångest av äldsta sonens situation idag, och mest av allt längtan av båda sönerna som nu igen lyser med sin frånvaro. Jag hade hunnit vänja mig med en hel familj nu under några veckor, och nu känns tomheten igen :( Så det enda positiva med att vardagen börjar igen är att jag får huset full av småttingar imoron, så tystnaden och tomheten bryts. Nog för att jag kommer att vara trött som en trasa... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar