Skola...

Varför fattar inte mina barn hur viktig skolgången är, varför tar dom det mesta med ro, varför förstår dom inte att deras framtid hänger på vad dom presterar nu i skolåldern...Varför ger dom inte skolarbetet fler timmar i veckan, varför sitter dom inte insjunkna i läxböckerna och läser, läser, läser...Dom gör inte det, antagligen för att dom brås på sin mor!!!

Allt vad gäller skola och läxläsning, har mina barn tyvärr endast fått ärva dåliga gener av mig, tack och lov har min man kunnat bistå med bättre gener vad gäller detta... Allt det andra positiva mina barn fått är förstås ärvt av mig ;) Det enda jag minns av högstadiet var att det var ett ställe jag kunde träffa mina vänner dagligen, ha skoj med dem och busa med killarna förstås...Ja, nå ett och annat lärde jag väl mig ändå under lektionerna... Jag som avskydde allt som hette skola då redan, valde ändå att söka till gymnasiet,  hur dum får man vara ? Tack och lov sa min mor hela tiden att hon äter upp sin gamla hatt om jag blir student, så för att skona henne från detta, hoppade jag av gymnasiet efter 1 1/2 år... ;)

Nu verkar dagens skola vara mycket lindriga än på min tid, i alla fall OM jag TRODDE på mina barn... Inga läxor på fler veckor, prov behöver man inte läsa på för det har man fått göra i skolan fler timmar... Något mina barn tycks ha lärt sig är att dom har ett jävla bra självförtroende! Dom känner liksom i magen att ett prov kommer att gå bra, dom behöver inte läsa...Då dom skrivit provet, kommer dom hem med samma stora självförtroende, det gick bra, det blir ett bra resultat... Då jag inte sett ett jubel inom närmaste veckorna, än mindre hört ett provresultat, frågar jag försiktigt hur det gått...Siffran kommer så där i ett "mummel" påföljd av en rad förklaringar och absolut glöms det inte bort att berätta ifall någon i klassen lyckats få ett sämre resultat...Jag var ju ändå bättre en den o den o den... Och det här tror dom att jag går på...Antagligen gör jag det efter som samma procedur upprepat sig nu i många år...;)

Trots att jag vet hur "tråkigt" skolan känns i den åldern mina barn är nu, kan jag inte säga det åt dem...Jag moral predikar, uppmuntrar, tvingar dem att sköta sina läxor...Hur ofta tänker jag inte tyst för mig själv, då jag suttit timtal och förhört till prov att: Vem i helvete behöver veta allt detta... men tyvärr måste barnen veta det just då för att klara skolan... Jag trivs bättre i den här rollen, då det är jag som får vara den som predikar, men jag känner med mina barn, jag ser deras ångest, jag ser mig själv för 25 år sedan...Hur jobbigt det var, det fanns ju så mycket roligare att göra på sin fritid...

Vår yngre son har det mycket kämpigare i skolan än vår äldre, men han klarar sig, och jag hoppas han blir mer intresserad då han efter högstadiet får börja studera något han är intresserad av, något praktiskt... Vår äldre har alltid haft lätt i skolan, bara han följt med på timmarna så har allt fastnat i huvudet... Så han har egentligen klarat sig så här långt med "talang"... Men nu börjar jag bli orolig, för om ca. ett år skall han skriva studenten, och det är jag garanterad på att man inte klarar av med talang... Jag har hotat fler år att dra ur internet, ta bort telefonen, kasta ut tv:n, eftersom ALLA dessa 3 störande moment snurrar på tillika läxboken ligger på tangentbordet... Jag LOVAR att då det är dags för sonen att läsa till studentskrivningarna, ryker alla tekniska grejer ut ur hans rum... Han får sitta där med sin hög av böcker, mat o dricka tillförser jag honom med...Och en massa uppmuntrande ord förstås...;)

Oberoende vad för examen eller yrke mina barn får med sig i bakfickan, är jag ändå en stolt mor, jag gläds med allt dom presterar, för mig räcker det att de är mina barn :) Jag vill ju bara det bästa för dem och hoppas de kommer långt här i livet, därför vill jag att de skall förstå hur viktigt det är att lägga energi på sina studier, det är ju deras framtid de satsar på...