Jag "lider" av både höjd och cellskräck, men det är sådant jag själv kan undvika, jag behöver inte utsätta mig för trånga utrymmen eller höga höjder... Men att jag är mörkrädd, det kan jag inte undvika, jag kan inte trolla så att dygnets alla timmar är ljusa...Jag har faktiskt blivit mycket mer du med mörker de senaste åren, men innan vi flyttade till vårt hus var jag skräckslagen att vara hemma sena kvällar och nätter om min man inte var hemma. Stället vi bodde på innan vi flyttade in i vårt hus, var beläget rätt så ensamt, inga hus nära och en tät skog runt omkring. Huset hade jätte stora fönster, så jag hade inte gardiner jag kunde dra för och täcka hela fönstret med...Så då min man for iväg på nattskift, hängde jag upp filtar, lakan, ja vad som helst bara jag fick fönstren förtäckta. Jag har alltid haft värst med fönster då det är mörkt ute, jag ser ju inte vad som händer på andra sidan, tänk om någon står där och stirrar in på mig...fy vad hemskt!
Andra nackdelen med huset var att vi sov på övre våningen, då hade jag ingen koll på vad som hände i nedre våningen, tänk om någon bröt sig in och jag och pojkarna är på övre våningen, hjälplösa, ingen telefon, och aldrig i världen att jag skulle ha vågat gå ner om jag skulle ha hört något ljud därifrån... Så tro det eller ej, men jag hade alltid en sax i nattduksbordet ifall att...Sax är väl bättre än en kniv, saxen kan man alltid bortförklara om någon hade undrat varför den var där...;)) Värst var ju att jag skulle ha lugnat ner mig under de mörka timmarna med en tobak eller två, men om ni trodde att jag skulle ha ställt mig ute på trappan i mörknet, ENSAM...nej, aldrig i livet... Så då vi började planera att bygga eget, var mitt enda krav att vi inte köper en tomt någonstans i skogen, mitt i ingenstans...Bygger vi, så skall det vara bland med andra människor...
Så blev det, där vi nu bor har vi grannar runt om hela huset :) Till en början var jag lika mörkrädd, då gubben for på nattskift, hade jag samma procedur: Dubbel kollade att alla dörrar var i lås, alla persienner för i varje fönster... Saxen lämnade jag bort, vi har en-plans hus, så jag har koll över alla rum ;) Ut på tobak vågade jag, visserligen tätt fast tryckt vid dörren, och så länge jag såg att det lös hos grannarna, och vägbelysningen var tänd klarade jag det bra... Nu 9 år senare, som idag då jag sitter här ensam, är alla dörrar olåsta, alla persienner öppna, jag vågar gå ut på tobak även fast det vore mörkt hos alla grannar...Efter att vägbelysningen släcks är det en aning obehagligt, men det går an...Så jag tycker att jag gjort jätte stora framsteg med min fobi för mörker...
Så långt har jag ej ännu kommit att jag skulle sätta mig och se på en skräckfilm, eller lämna dörrarna olåsta till natten...Och så långt kommer jag aldrig att komma heller ;) Tänk att mina grannar har gjort så stor nytta för mig, dom vet det säkert inte själv, så passar på att tacka er för att ni hjälpt mig komma undan den värsta "rädslan" :) Min man säger alltid åt mig, att allt där ute i mörknet är precis samma som i dagsljus, att det är inget att vara rädd för, och visst vet jag att han har rätt, men jag tycker om att ha koll på vad som händer, i synnerhet SE vad som händer...
Medan jag suttit och skrivit har jag "skrämt" upp mig själv, så jag hamnade att lägga på radion, så det blev lite ljud i huset, det gör jag inte annars...;) Nu skall jag vänta att yngsta sonen kommer hem och håller mamma sällskap, fast han sitter tyst framför datorn, eller går och lägger sig, vet jag ju att han finns i huset, jag är inte helt ensam, och det räcker gott och väl för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar