Känslor...

Så var det dags för mig och min man och ca. 45 andra glada människor att sätta sig i bussen imorgon och vara kulturella...Äntligen dags, att åka och se på den mycket omtalade teaterföreställningen Kristina från Duvemåla. Många har varit till Sverige och sett den versionen, jag har inte gjort det så har inget att vänta eller jämföra med...


Vad jag förstått, kan man behöva lite näsdukar med sig, det lär ska komma en tår eller två om man är sentimental, och lätt fäller tårar... Och det gör jag... Finns ingen måtta med hur lätt jag börjar gråta... Jag är helt hopplös vad gäller detta. Nu menar jag tårar som kommer vid glädje, i samband med något jag ser i tv eller i övriga andra sentimentala tillfällen... Tårar förknippad med riktig sorg, det fäller vi väl alla! Nu hoppas jag att teatern imorgon är endast lite ledsam...Inte så sorgsen att jag behöver gråta hysteriskt... För det har jag gjort, på allmän plats, bland med 100 andra människor, och jag kunde inte sluta...


För 15 år sedan då Titanic filmen började visas på bio, det var på den tiden jag och min man ännu gav oss tid att åka till Åbo för att se på bio, ha kvalitetstid med varandra...det var goda tider då...kanske det kommer igen ;)  För er som aldrig sett filmen, begriper inte det jag just skall skriva om, ni som sett filmen har säkert förståelse för mig...Att en film kan inverka så mycket på mig, att det fanns så mycket tårar, det trodde jag aldrig...

Vi kom bland med de sista till biljettluckan och fick därmed de sämsta biljetterna...på rad ett... typ 3 meter ifrån filmduken... duken såg ut som ett fotbollsplan... för att kunna läsa texten , for huvudet som en radare fram och tillbaka, göra med att man kunde följa med filmen... Jag var inte så förtjust för tillfället och blev nästan sur av situationen... hur skall jag orka sitta här i 3 timmar... 2,5h satt jag och följde med filmen, med huvudet som vankade fram och tillbaka... men efter det var det slut, då visste jag inget av hela världen... Mitt huvud var prick stilla, jag såg varken filmduken eller texten, det enda jag såg var tårar... det bara rann, i mängder! Nu var det inte mera fråga om snyftningar eller gråt...nej, nu var det HYSTERISK gråt...det värkte i halsen, eftersom jag inte kunde "böla" ut min gråt, jag försökte dämpa mig så gott jag kunde, men det var inte lätt... min man skäms säkert över mig nu... Det gjorde han inte, för han berättade efteråt att kvinnan som satt bredvid honom på andra sidan, grät dubbelt värre än mig... Då filmen var slut, tänkte jag dra lättnadens suck...NU kan jag sluta gråta...MEN det klarade jag inte av... Vi har en timmes bilfärd hem från Åbo, då halva resan var gjord, grät jag ännu... Det var då min man poängterade åt mig att: det var BARA en film, visserligen baserad på verklighet, men snälla du...Leonardo Di Caprio lever ännu...han dog bara i filmen... Då grät jag ännu mera...;)



Har sett Titanic filmen otaliga gånger efter denna händelse, gråter vareviga gång... Inte lika mycket, inte lika länge, men tårarna kommer... Vad gäller vår yngsta son, han som är tuff och kaxig, har säkert ett ännu blötare och större hjärta än mig... Då han var liten, satt han tillsammans med storebror och såg på filmen Lejonkungen...Då filmen var slut, satt han fortfarande fastklistrad vid tv:n, jag gick fram och undrade varför han fortfarande sitter kvar...Då ser jag hur pojken gråter, tårarna bara rinner... Och vad har storebror gjort nu då, var min första tanke... Nu hade det inte hänt något mellan bröderna...tårarna rann p.ga av att Lejonkungen dog, lilla lejonungen Simba misstade sin far... Och de tårarna min son då fällde, kom från hjärtat... Några år senare då uppföljaren, Lejonkungen 2, fanns på video, vägrade min son att se på den...

Kan bara konstatera hur starkt vissa "händelser" kan påverka på människan, trots att det bara är fiction... Men det gör ju bara oss till bättre individer, jag tycker att det ibland är rätt så skönt att få gråta ut ordentligt, rensa kroppen...fast övriga familjen undrar vad jag håller på med då jag "tjuter"...Dom är bara avundsjuka för att dom inte själv vågar "ge utlopp" för sina känslor...;) Nu hoppas jag morgondagens teater inte framhäver så starka känslor för mig att jag skämmer ut mig...:D