Igår kom det med posten ett stort vitt kuvert, adresserat till min äldre son. Avsändare på kuvertet var Försvarsmakten...Jag öppnade inte brevet, men jag visste gott och väl vad det innehöll... kallelse till Uppbåd... Jag tror jag blev lite tårögd...min man tyckte det var häftigt...Det tyckte även sonen då han kom hem och öppnade brevet :) Och det är väl huvudsaken att sonen ser framemot att gå i armén, sen spelar det mindre roll vad mor i huset anser om det... Ni må tro vad resten av kvällens diskussioner gick ut på...jo, det militära. Gubben berättade alla sina minnen och upplevelser från sin armé tid, sonen lyssnade helhjärtat...Jag satt vid datorn och grät inombords ;)Nu tror ni alla säkert att jag är helt knäpp, att jag inte överhuvudtaget klarar av att hantera situationen att mina barn växer och blir stora... Visst klarar jag det, jag har ju haft 18 år på mig att förbereda mig inför detta... Men tydligen har jag gjort ett dåligt förarbete, eftersom det ändå känns för "jävligt" då verkligheten kommer ifatt mig... Jag ser ju hur pojkarna växer, så kan inte undgå att åldern måste öka i takten med deras längd... Och jag begriper att varje år för med sig nya utmaningar och nya möjligheter för mina barn... Så länge alla kommande händelser hållit sig vid diskussioner, så länge vi suttit och pratat om att: sen då du börjar bilskolan, sen då du skall till armén, sen då...o.s.v... Då har det varit lugnt, det har ju endast varit fråga om sen någon gång...långt in i framtiden...Men nu då jag konkret ser framför mig alla räkningar från bilskolan, papper från armén...Då inser jag att det är här och nu, nu är min äldre son vuxen...
Bilskolan började sonen för 4 månader sen, och har ännu nästan 2 månader kvar tills han fyller 18, så jag har ju haft ett halvt år på mig att förbereda mig mentalt inför detta, till armén kan han tidigast fara om 1 år och 4 månader, så jag hinner väl förtränga den saken fler gånger innan det blir verklighet...:) Så en fördel är det med att viss "kall fakta" blir verklighet för mig långt i förväg, så jag hinner glida mig in i rollen som mamma till en vuxen, självständig karl...
Och den riktiga navelsträngen, den är visserligen avklippt redan vid födseln av pojkarna, men min känslomässiga "navelsträng" kommer ju aldrig att klippas av, finns inte en sax i världen som klarade av detta... Så länge det är fråga om mina barn, hur gamla de än är, kommer jag alltid att vara en "höns-mamma", så som säkerligen alla andra mammor på jorden är... Lite måste jag väl lätta på tyglarna under närmaste decennium, så att mina pojkar ännu "orkar" umgås med sin mor...:D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar