Jag vill...

Jag vill, jag vet vad, men jag vet inte var... Det gör ont, men det är värt smärtan... Jag har velat det länge, men inte gjort slag i saken... Kanske det vore dags nu, snart är det för sent, jag börjar bli för gammal! Min man vill inte, men han får bara lov att acceptera det igen, det gjorde han sist också... Alltså jag vill inte skaffa barn, jag vill tatuera mig... ;)

Ända sedan jag var tonåring, drömde jag om att skaffa en tatuering, men på den tiden var det lite tabu ännu, tatueringar kopplades till sjömän och fyllon... I dagens läge tatuerar både kvinnor och ungdomar sig, och det är jag glad för, för det är inget fult eller fel med det. Visserligen skall man verkligen veta vad man vill ha för motiv och vara säker att man inte ångrar sig, för då du väl gjort det är det bestående... ( finns väl någon laser teknik som kan ta bort, men...) Då jag var i 20-års åldern jobbade jag en kort tid på båtarna, där jag träffade en flicka som hade en tatuering som jag blev imponerad av, då bestämde jag att EN dag skall jag ha samma "bild" på min kropp...Och det har jag idag, 20 år senare...:D

Då jag bodde hemma skulle det aldrig ens kommit på tal att jag skulle ha tagit en tatuering, fick låta den drömmen vänta tills jag blev självständig och gjorde mina egna beslut... Glömde väl bort denna dröm för några år, tills den vaknade vid liv och jag berättade om min dröm åt min man...Men det svaret var kort och gott...ALDRIG, han tänker inte ha en fru som går och tatuerar sig...Ja,ha, jag drömmer vidare då...Har respekt för min mans åsikter ( ibland ;)... Men för 5 år sen bestämde jag att nu jävlar skall jag uppfylla min dröm, jag gnällde och gnällde med gubben, gjorde klart för honom att jag inte ändrar som människa fast jag har en bild fastklistrad på min kropp... Han gav med sig :) Och visst erkände han att den var snygg då jag kom hem...

Jag behöver alltid lite moraliskt stöd då jag gör vissa saker, och visste att min man inte skulle ställa upp denna gång, så jag "trakaserade" en väninna som jag visste var villig att tatuera sig själv. Hon ställde upp, vi bokade tid och for iväg någon vecka senare... Jag hade motivet klart så det var inga problem, men herregud jävlar då nålen gjorde sina första tryck i mitt skinn...jag trodde jag skulle dö...det var det värsta jag varit med om...Aldrig mer utsätter jag mig frivilligt för dylik smärta... Jag föder fast barn varje vecka, den smärtan är som en bagatell mot nålen som hysteriskt slår mot min kropp... Tack och lov lagade jag min först, det lär skall ha tagit 15 min, trots att det kändes som 5 timmar... Min väninna satt 2 och en halv timme, och då jag såg hennes smärta och tårar, så insåg jag att jag kommit hem utan tatuering om jag valt att laga min efter hennes...

Nu vet vi alla att man glömmer smärta med tiden...Så nu har jag igen börjat drömma om en ny tatuering, jag kan tänka mig att utsätta mig för en stunds pina...jag vet att det är värt mödan, förutsatt att jag är nöjd med resultatet! Som sagt vet jag vilket motiv jag vill ha denna gång, men jag vet inte var på kroppen jag vill ha det, och så vet jag inte vilken väninna jag skall "tvinga" med mig denna gång... Och inte vet jag om gubben accepterar en till tatuering, men varför skulle han inte det, han har väl märkt att den första tatueringen inte ändrade mig, och han är knappast störd av den heller...Jag väljer ju trots allt att bli tatuerad på såna ställen det går att gömma dem med kläder...