Igår skrev jag att det IBLAND känns som allt bara rasar ihop och alla bekymmer tynger på mina axlar...Och hur viktigt det är med vänner... Idag skriver jag inte mera IBLAND, och idag har jag behövt allt stöd av alla vänner, bekanta, släktingar och ja, alla som ens velat prata med mig... För idag har det tyngsta lasset någonsin kastats över mig...Och jag mår så fruktansvärt dåligt!
Idag, runt 10-tiden på förmiddagen fick jag samtalet, samtalet jag varit rädd för nu i några dagar...Jag hade trott och hoppats att det aldrig skulle komma, än mindre i så här tidigt skede...bara 5 dagar senare efter att min oro började gro... Men eftersom vi tycks ha en förbannelse som ligger ovan oss, vi har säkert gjort mycket illa i våra tidigare liv, så hamnade jag emotta detta samtal ... Samtalet då min äldre son ringer hysteriskt och säger att han kört ut med bilen, och att hans bil är totalt förstörd...Jag trodde detta var en dröm, eller ett skämt...
En timme senare, efter att jag rusat hem, väckt och skickat iväg gubben som sov efter sitt nattskift, och intalat mig själv att det inte kan vara så allvarligt eftersom sonen själv ringde, får jag tyvärr konstatera att det kalla fakta är...Vår sons första egna bil, bilen han slitit ihop sina pengar till, bilen han varit stolt över, bilen han bara beundrat på avstånd i 6 månaders tid, bilen hans föräldrar fått köra med mycket mer än han själv hann göra, verkligen var totalt förstörd, den vilar i frid i bil himmelen nu... :( Tack och lov ligger min son hemma i sin egen säng, oskadd...Oskadd utvärtes, men inombords är han "sönder"...hans tankar och känslor leker berg och dalbana i hans kropp just nu... Och jag lider, jag lider i den grad att jag inte vet vad jag skall ta mig till, jag vill stoppa denna berg och dalbana i min son, jag vill slå på bromsen, eliminera hela berg och dal banan...
Men det är inte så enkelt, jag kan inte "spela scenen" tillbaka, så som texten i mitt förra inlägg hade, min son som säkert mer än gärna hade spelat om scenen idag, bytt ut alla roller, alla repliker, ja, allt för att undvika det som så tragiskt hände idag...Så scenen är "spelad" och resultat förblir...Tänk om manuskriptet var skrivet lite annorlunda, tänk om sonen valt en annan replik, tänk om sonen valt en annan väg, tänk om sonen valt att bli hemma från skolan idag, tänk om sonen inte varit så tung på gaspedalen...
Alla dessa "tänk om" gör ju inte saken bättre, hänt är hänt, sonen körde för hårt, tappade kontrollen över bilen och nu har han ingen bil mer...Och en stor ekonomisk förlust har han gjort eftersom alla vet att man aldrig får ut via försäkringar det aktuella värdet på det som blivit förstört... Men för mig spelar det ingen roll...bilar är plåt, pengar är papper och av bägge tillverkas det nya vareviga dag...men människoliv kan aldrig ersättas...Så vad är det jag lider av...jag har ju min son välbehållen...vad mer kan jag begära...
Jo, jag vill ta över alla skuld känslor, alla tankar och funderingar som min son just nu genomgår...Mitt hjärta håller på att slitas i bitar, då jag måste se hur min son lider...Han vill verka stark, han försöker se positivt, men jag som mamma ser ju att han mår dåligt. Han själv anser att det viktigaste är att ingen skadat sig, och det har han rätt i, det är det enda som spelar någon roll. Men utöver det mår han inte bra och det är det jag skall klara av att leva med just nu. Jag kan inte vara arg på sonen, han har fått sitt straff, straffet han har i färskt minne många veckor framöver...Jag kan inte gottgöra honom, han har själv orsakat situationen...Det ända jag kan göra är att se hur dåligt han mår, och försöka uppmuntra honom...
Visst kommer vi över detta, det var ju bara en bil...men nu känns det så fruktansvärt tungt, jag vill inte att mitt barn skall genomgå detta, jag vill hjälpa honom...men något som fick mig att må bättre, var då sonen idag efter en lång diskussion tillsammans med mig, sade att han har så många fina vänner som stöttar honom, och han kan prata med dem...Vilken tur att min son funnit dessa vänner, och vilken tur att det inte hände något värre idag, än att en bil förstördes...Värre saker händer...och tack vare många kloka råd jag fått idag har jag sakta men säkert börjat kliva över det värsta hindret och insett att en sådan här grej övervinner man...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar