Nu är jag då officiellt mor till en myndig son... I skrivande stund har jag varit det 8 timmar, eftersom han föddes klockan 13.17 för 18 år sen...Vet inte hur andra föräldrar upplevt dagen deras barn blir myndiga,jag personligen känner mig betydligt äldre idag än vad jag gjorde för några veckor sen då jag fyllde 40... Det var ett tyngre steg att ta, att inse att mitt barn blivit vuxen...Så det har varit tudelade känslor i familjen idag...Jag och min man har varit glada men med en sting av vemod, födelsedagsbarnet har varit glad och nöjd medan vår yngsta har jublat mest över denna dag...Varför, kan man undra...;)
Vi hade ett litet dilemma över när vi skulle uppvakta sonen idag...Ungarna har själv brått på morgnarna med sina bestyr, mitt jobb "knackar på dörren" i fler etapper under morgonen, och gubben behövde sömn tack vare kommande nattskift...Så vi beslöt att gratulera sonen vid midnatt, då dygnet bytte datum, då hans stora dag var kommen...Trodde inte det skulle gå att fullständigt överraska sonen eftersom han är en kvälls människa och sällan somnar före klockan 0.00...Vi tassade tyst på med min man, champagne flaskan öppnade vi ute så det inte skulle höras... Åt vår yngsta vågade vi inget berätta om våra planer tidigare under kvällen, han hade avslöjat det för storebror inom 3 röda sekunder...Så honom informerade jag 5 min innan midnatt...Då med mycket stränga order om att han absolut inte får skicka ett sms eller dylikt åt sin bror för att avslöja vår plan...;) Man skall aldrig vara säker då det gäller vissa hemligheter mellan ens egna barn...De berättar / anförtror sig garanterat mycket mer åt varann än vi föräldrar någonsin kommer att veta... :)
Nu visade det sig att den äldre hade somnat, han snarkade gott...eftersom jag inte
får sjunga, och de andra inte ville sjunga, så undrade jag hur vi ska väcka sonen...det löste lillebror...han visslade ett par gånger, och fick brorsan att vakna...Den yngre hade väl varit beredd att göra vad som helst för att väcka storebror, han var så i extas då han skulle få dricka ett glas champagne mitt i natten...I vilka fall som helst, fick vi födelsedagsbarnet att vakna, han skålade med oss, öppnade sina paket...I sitt mycket yrvakna tillstånd, hade han ett leende på läpparna, som inte ville ge vika...samma leende fanns idag morgon då jag väckte honom, samma leende som funnits i hans ansikte hela dagen! Men det leende kommer att ändra...till ett ÄNNU STÖRRE leende dagen han får sitt körkort, för den dagen är dagen som min son väntar mest på...Den dagen är bättre än hans 18-års dag...
Kalas har det inte blivit idag, eftersom sonen för tillfället sitter på krogen...Imorgon har han fest för alla sina vänner, vilket jag hoppas han har i baktankarna just nu...att han skall orka med fest imorgon igen...och på söndag firas det med släkt och familje-vänner...Tror bestämt det är en trött 18-åring som sätter sig vid skolbänken på måndag morgon...Men, man fyller ju bara en gång 18, och då skall det firas :D Jag hoppas verkligen han har en bra kväll idag, att han har skoj och njuter av sin stora dag...Nog för att jag gärna firat honom hemma idag, jag hade gråten i halsen då jag, tidigare idag kväll, skjutsade honom till hans goda vän, som skulle göra honom sällskap till krogen...Vår yngre hade sett brorsan och hans kompis idag kväll ute på byn, på väg till krogen, och enligt honom var storebrors leende fortfarande fastklistrat i ansikte...Jag känner nästan min äldsta sons, stolthet-frihet-glädje-befrielse känsla, han genomgår just nu...
Men snart börjar oron gro, snart börjar jag sitta och se på klockan, lyssna om jag hör ljud av en bil, ljud av sonen och hans flickvän som kommer hem...(tack och lov har hans flickvän lovat köra idag, så jag vet att ungen kommer hem)...hon har väl lärt sig vid det här laget att hennes svärmor har ett mycket svagt hjärta vad gäller hennes barn ;) Min man som är på nattskift, önskade att jag skulle meddela då sonen kommer hem...hur länge tror han jag orkar sitta vaken...eller har han missförstått att sonen är ute och firar sin 18-års dag...Jag antar nämligen att sonen inte kommer hem i första taget....
Min telefon ligger på bordet bredvid mig, jag vill...jag kan inte... jag vill... jag måste...jag får inte... jag vill...jag blir tokig...jag vill skicka ett meddelande...bara ett...bara för att kolla att allt är ok...jag vill...men jag gör det inte...min son måste få njuta av sin dag utan en störande mor...jag klarar det...nästan...jag kollar upp med hans flickvän, hon vet säkert hur läget är...:D GRATTIS MIN ÄLSKADE SON!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar