Att få förståelse...

Ibland känns det som om allt bara rasar ihop, alla bekymmer i hela världen tynger just på mina axlar...Det känns som hela världen är emot mig, och det enda jag vill göra är att dra något gammalt över mig och bara försvinna... Då såna dagar kommer emot mig, är jag evigt tacksam för att jag har vänner, vänner som orkar lyssna på mig, som stöttar mig och ger mig goda råd... Men att ha en vän som utöver allt detta, ännu kan exakt sätta sig in i min situation, känna exakt mina känslor och läsa mina tankar, den vännen hoppas jag alltid finns vid min sida...

Har haft rätt så tät telefon kontakt med vännen i fråga de senaste dagarna, vi har stöttat varandra i våra varandras bekymmer, eftersom vi båda känner att vi har "mörka moln" som hänger över oss... För en stund sedan fick jag ett meddelande av min vän, med en text som fick mig till tårar. Jag grät på grund av två saker, för det första var texten så sann, så sann, och för det andra skrev min vän exakt det som jag känner inuti mig... Texten vill jag dela med mig, jag hoppas någon annan kan få nytta av den,eller i varje fall få sig en tankeställare...

 Det finns barn, tonåringar, som är där det händer, eller där för att se till att det händer. De här tonåringarna blir ofta utskällda, straffade och får någon form av gränssättning, ofta av en auktoritär vuxen, som tror att denna uppnår, med sin disciplinära åtgärd ett önskat beteende... De här pojkarna får ofta stå till svars för saker de gjort, men lika ofta får de stå till svars för saker de inte gjort. Istället för att skvallra tar de straffet som åter av en vuxen skall leda till ett önskvärt beteende. Det mesta pojkarna gör är fel, är det inte det, ser man till att det blir det. Pojkarna gör många bra saker, sällan eller aldrig blir de lika ljust belysta. Inte berömma, bara påpeka fel...och givetvis bestraffa.

 Inuti varenda en av dessa pojkar finns en mjuk sida. De här pojkarna vet nog när de gör fel och om de kunde, skulle de nog "spela scenen" på nytt. Inte eller aldrig på grund av en bestraffning, utan för att de hade kunnat göra annorlunda. Vem vet vad som finns inuti? De kanske undrar hur de kan bryta sitt mönster, hur de kan kontrollera sig själv, varför blir det så fel...? Kanske de kunde ändra OM de bara fick uppmuntran en gång, om de inte var de första in på förhör, om man inte genast misstänkte att det var dom, och om man som vuxen kunde ibland ens försöka förstå och frångå sin attityd till dessa underbara pojkar...

För många kanske texten inte betyder något, men för mig som i många år hamnat att leva detta liv, men en son som har denna "stämpel", alltid är där det händer och blir utpekad, så för mig betyder denna text mycket. För jag ser denna insida, insidan många inte fått uppleva eller ens velat uppleva... Och om jag som mamma under åren byggt upp en svars mekanism, ett sätt som gör att jag genast "slår taggarna ut", så kan man ju bara konstatera att det är förståeligt att sonen som är beredd på att alltid få ta skitet, även han har en svars mekanism, som gör att han aldrig får chansen att visa vad han är inuti...

Jag hoppas att alla barn och ungdomar har lika starka och stöttande vänner som jag har haft turen att få. För utan vänner vet jag inte hur jag alla gånger skulle ta mig igenom mina problem... Då jag åter en gång kände mig som om jag vore längst ner i gropen, fick min vän mig att klättra nästan upp till kanten, tack vare hennes fina ord, så vill sända en stor kram till dig :) TACK FÖR ATT DU FINNS!