Vilken dag...

Dagen började väl som vanligt...dödstrött då klockan ringde, allmänt på dåligt humör och en liten oro som började gro i min mage...Jag utförde mina normala morgonrutiner varefter jag väckte sönerna. Äldsta sonen väckte jag upp till hans största dag någonsin...Och det var då min oro inte längre höll på att gro...Den växte till enorma proportioner, till en känsla jag ännu inte upplevt gällande min oro för mina barn...

Idag var dagen då vår äldre äntligen skulle få göra sitt körprov...Allt var väl som vanligt fram tills det att lillebror frågade av sin bror om han skjutsar honom till ungdomsgården ikväll om han får sitt körkort. Det enda jag hörde var ett vrål skrik: NEJ, ropade vår äldre...Har märkt de senaste dagarna att våra söner inte riktigt dragit jämnt, men kunde inte begripa att vår äldre blev så arg för denna fråga, tänkte väl mer att han mer än gärna kör då han får sitt kort. Så efter att vår yngre for iväg till skolan, tog jag en diskussion med vår äldre, om hur man beter sig och allt det andra "babblet" gällande uppfostring, samma "babbel" ungen hört till lust och ledan... Jag var beredd på att få till svar det vanliga: ja, ja...men,men... Men till min förvåning fick jag ett helt annat bemötande...

Jag fick första gången på 18 år se min son helt förstörd av nervositet...Då han med nästan gråten i halsen förklarade för mig hur han kände sig just då, förklarade att all ilska han lagt ut på lillebror de senaste dagarna berodde på hans nervositet, då han klargjorde hur mycket han än vill lyckas idag, så vet han att han inte kommer att klara det...Då ville jag bara gråta, det värkte i hela hjärtat då jag såg hur min son led...Och han var tvungen att fara iväg, så det fanns inte tid för mig att diskutera med honom. Så tack och lov att det finns telefoner...så fort han farit började jag bombadera honom med meddelanden, jag försökte på alla vis stärka honom, få honom att känna sig säker på sig själv, att fan de här klarar jag :)

Egentligen försvann min egen oro i samband med att jag ville stötta sonen, men efter att klockan gick och jag inte fått något meddelande om hur det gått, så började min oro gro igen. Ingen annan än han själv visste vilket klockslag han skulle köra, han ville ha det så. Det enda han meddelat var att det var på förmiddagen, och eftersom han for iväg redan 8 på morgonen så antog jag att körtiden skulle vara runt halv 10-10 tiden. Då klockan var 11.30 och telefonen var tyst, trots att jag skakat om den och kollat den 100 gånger i minuten...då var jag säker, då visste jag att jag hade en son som var så förkrossad över att han inte klarat kör provet...han var så förstörd att han inte ens gjort sig besväret att meddela oss här hemma.

Trots min mans uppmaningar om att jag absolut inte skall skicka meddelande åt sonen, ifall han just då kör, så gjorde jag det, herregud jag är ju en mamma... ;) Sonen brukar svara rätt så fort, nu fortsatte telefonen med sin tysthet...Tillika jag hoppades att han gör sitt körprov just då, och inte kan svara, såg jag ändå en bild framför mig att han sitter i skolan och skriver matematikprov, vilket han även skulle klara av idag. Då min telefon äntligen fick liv och jag såg att det var sonen som skickade, började jag darra...mina händer skakade så att jag knappt kunde öppna meddelandet... Då jag läste vad han skrivit, visste jag att han lugnat ner sig, han var sitt coola jag igen...en annan hade väl skrivit YEE,JIPPIEE,YES,YES,YES... min unge skriver: Ja had tid kvart över 11,men ja fixa de :D... Så han var mån om att komma ihåg att berätta klockslaget med...härliga unge :)

Så nu var hans nervositet och oro över...min har bara börjat...det jag känt tidigare idag, är inget emot vad jag känner nu...Nu då han på riktigt sitter ute på vägarna, och jag har ingen koll...Visst har vi alla varit en sväng idag och åka med vår nya chaufför...vi stod alla på kö, lillebror med ett dollar-grin på läpparna fick ta första varvet, jag fick en skjuts till butiken och far i huset for en lite längre länk. Och visst klarade sonen sig riktigt bra, så även jag, jag sa bara en gång att han kanske borde växla ;) Så mycket mer vågade jag inte tillrättavisa eftersom sonen kommenterade att han var mer nervös då jag satt bredvid, än då besiktnings gubben gjorde det...hur kan det komma sig? Han känner väl sin mor...

Trots att jag tog en åktur med sonen, känns det helt overkligt, att min lilla sitter bakom ratten, jag vet att det är så, men jag har svårt att begripa...Till råga på allt så skall han vara hos sin flickvän hela helgen, han kommer hem först i söndag, så jag kommer att spricka av oro här hemma...Eller så inte, för vem vet, han kanske dyker upp på en snabb visit, nu då han själv kan ta sig fram, och jag antar att han gärna kör någon kilometer extra de kommande dagarna...Han skjutsade ju mer än gärna lillebror till ungdomsgården, trots hans stora NEJ idag morgon... :)