Man brukar ju skämta om att saker och ting kan få fötter och bara vandra sin väg...men eftersom detta inte är verklighet så måste det ju finnas en logisk förklaring vart saker tagit vägen...I de flesta fall vad gäller vår familj,i synnerhet då barnen var små, då var ju oftast förklaringen...ungarna...dom släpade med sig allt mellan himmel och jord, till alla tänkbara ställen de befann sig på...till min fördel var det oftast fråga om verktyg av alla de slag som försvann, eller snöspadar, cykelpumpar, presenningar...ja, alla såna där pojk-saker...och det störde väl inte mig lika mycket som det gjorde min man...fram tills min man tappade konceptet och jag blev tvungen att engagera mig lika mycket i sökandet efter sakerna runt om i närliggande terräng...:) Visserligen försvann det en och annan Tupperware burk från skåpet, men de hittade jag oftast hemma på gården, allt som oftast fyllda med en salig röra av maskar ,myror eller några andra stackars kräk som fått sätta livet till för mina söners experiment...;)
Sen finns det saker som bara har en tendens att försvinna utan att någon rört dem, ingen i familjen erkänner att dom senast använt det...det är sådana gånger jag undrar om det bor en osynlig varelse i vårt hem som tycker om att förflytta saker från ett ställe till ett annat... Det är fråga om saker mina barn eller min man är garanterade på att skall finnas just på ett visst ställe, de vet till 100 procent var de lämnade saken sist...men till vår allas förvåning hittas de flesta av dessa saker på helt andra ställen än där de garanterat att de lämnat dem...så den osynliga varelsen har varit framme...enligt mina familjemedlemmar är jag den osynliga varelsen...för nästan alla gånger saker försvunnit från "sin plats", ja, då är det mitt fel...vem annars kunde det vara...DE vet ju var de lämnade sakerna efter sig...;)
Det tredje alternativet med saker som försvinner är ett fenomen som inte har någon förklaring, bakom det hela ligger en magi...det är då som det måste finnas någon mystik bakom det hela...detta fenomen händer inte ofta, kanske en gång i livet, men det hände mig, förra veckan...Min förlovningsring har varit borttappad i många år, jag har inte haft en aning om var den finns, hela huset har blivit finslipat fler gånger och aldrig har ringen kommit fram. Så jag har för länge sen gett upp hoppet om att hitta den...jag har inte ens funderat på saken på fler år...tills förra veckan då jag pratade med en väninna, som berättade om en borttappad ring...då mindes jag min förlovningsring, och berättade historien om ringen, och klargjorde att den kommer aldrig fram, och jag får stå mitt kast...Samma dag, några timmar senare hittade jag min ring!!! Jag letade inte ens efter den, jag skulle lägga ett par örhängen i lådan jag har smycken i...och där låg förlovningsringen, nästan högst upp i högen...Men jag svär, där har den inte varit förut, för det fattar väl alla, att första stället man letar efter ett smycke är i sitt smyckeskrin...och så många gånger jag sökt andra smycken från asken, så har jag aldrig sett min ring...Hur förklarar man detta? Det måste vara ett mysterie...
Allt som ofta kommer allt till rätta, borttappade saker blir funna, ofta på kort tid, ibland längre...De kan hittas på de mest konstiga ställen, ställen man inte begriper att de över huvudtaget hamnat på...Men huvudsaken är att de kommer fram, i varje fall då det gäller saker med betydelse, som min ring... Ibland hamnar jag att utföra lite detektiv-arbete för att spåra upp saker, vilket oftast gett gott resultat, så kanske jag skall bli detektiv i mitt nästa liv...:) Ett stort detektiv jobb jag än har ouppklarat är jakten på hälften av mina t-skedar som försvunnit under de senaste månaderna...min första ledtråd är sönernas papperskorgar...:D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar